Göteborgsposten – 16 januari 1874, sida 3

NF 12—2 2 D:r Upm:s argumentation till förmån för utrycken Åförsta pårson, andra person, tredje person är sannerligen bra egendomlig. För korthei .ens skull vilja vi endast fästa d:r Upm:s uppmärksamhet vid den analogi, som han uppställer mellan i pämnda uttryck å ena sidan samt en öfversteprest, sen högsta lag, en tredjedel å den andra. Ärdet väl möjligt, att d:r Upm. cå sjelf insett, till hvilka i orimligheter denna analogi måste leda, ej insett, att i han förblandat frågan om substantiv i bestämd ställI ning med frågan om bruket af obest. art. en frami för superlativer? Vi vilja förtydliga saken genom i att utföra denna analogi, hvilken antingen om kunna tänkas på följande sätt: man är berättigad att säga: 1:a person, 2:a person, 3:e person, i st. f. 1:a personen, 2:a personen, 3:e personen, likasom man i är berättigad att säga: en öfversteprest, en högsta lag, en tredjedel, i st f. en öfverstepresten, en högsta lagen, en tredjedelen; — eller ock så: likasom man kan säga: en öfversteprest, en högsta lag, en tredjedel, kan man ock säga: en 1:a person, en 2:a person, en 3:e person. — Månne d:r Upm. ännu kan inse, hvarom frågan handlar? Med afseende på oregelbundenheten hos verben falla, hålla, låta, gråta, äta har d:r Upm. haft den godheten att vilja upplysa oss om, hvad Rydqvist i början af den volym, ur hvars slut vi, såsom d:r Upm. uttrycker sig, hemtat vår visdom-, har att säga om åde ursprungligen reduplicerade (reduplicerande?) verben. Vi äro d:r Upm. mycket tacksamme för hans godhet; men vi skulle ha varit det ännu mer, om ej hans upplysning innehållit idel gammalt nytt. Närmare början af samma (volym ha vi emellertid äfven varit i tillfälle att se följande yttranden: Då i Skandiska språk endast få och lätta spår efter reduplikation kunna märkas, — — —. Trifvel kunde uppstå, om äfven i andra verb, än de för gammal reduplikation misslänktal,, — — —. — — —. vhvilket jemväl för Skandiska tungor har tillämplighet, utom hvad avgår reduplikation, som i dem blott kan förutsättas, men ej mera är i verkligbeten för handen. Och vidare: Men vigten af en på det gamla grundad indelnings bibehållande minskas, allt efter som språket aflägsnat sig från sin första typ: bebofvet af en behandling, som gör afseende på språkens nya egenheter, gör sig mera gällande, allt eftersom dessa framträda bjert och i massa. — — — voch då någon gång det gamla genomskimrar (t. ex. i gifva), kommer man ändå att, i anseende till företeelsens sällsynthet, bär se en anomali, från den nya grammatikens synpunkt, der åter en gammal anomali (såsom i falla m. fl.) kan upphöra att så eynas — Åtskilliga andra yttranden i samma syftning skulle kunnat tilläggas, men det redan anförda torde vara tillräckligt. Tillämpningen kunna vi måhända få öfverlemna åt d:r Upm. sjelf. D:r Upmarks resonnemanger i anledning af våra betraktelser öfver oskiljaktiga prepositioner-, öfver hvarken -eller såsom dåisjsunktia eller åtskiljande, konjunktioner, öfver det olämpliga uti att uppställa stycke och smak såsom en grundsats i fråga om skiljetecknens bruk m. m. — torde man saklöst kunna förbigå, då det ej kan vara skäl att spilla ord härpå. ; För öfrigt anse vi oss böra härmed tillkännagifva för d:r Upm., att vi ej ämna vidare fortsätta denna kontrovers, såvida vi ej, såsom förut nämnts, skulle blifva uppfordrade att — komplettera samlingen I anledning af det, som d:r Upm. har att förmäla om den i Pedag. Tidskrift införda skarpa kritiken af en i Göteborg 1872 tryckt svensk språklära af d:r Ullman, tro vi oss kunna försäkra d:r Upm., som, efter hvad vi tyckt oss finna, icke är fullt förtrogen med hvad som fordras för att en kritik skall uträtta något godt, att i fråga varande läroboks författare känt sig föga träffad af nämnda kritik, huru sskarp den samma än må hafva förefallit d:r Upm ark. Till slut måste vi upprigtigt beklaga, att vi i anledning af hr Fr. Lrs ofta nämnda artiklar sett oss nödsåkade att falla utgifvarne af förevarande lärokurs besvärliga med de. anmärkningar, till hvilka den samma visserligen gifvit ganska välgrundade anledningar. Vår afsigt med tramställandet af dessa anmärkningar har nemligen i främsta rummet varit den att dymedelst ställa hr Fr. Lr. till ansvar för hans temligen oförsynta tilltag att vilja stämpla hvarje lärobok i modersmålet, hvilken ej öfverensstämde med hans och konsorters åsigter, såsom-en Åsämres, under det deremot hvarje språklära, vore hon för öfrigt än så underhaltig, skulle få räknas till svåra bättre, blott hon med bänsyn till rörelserna på den svenska rättskrifningens område lyckats finna nåd för hrr neografers ögon. — Att emellertid hr Fr. L. ej velat inlåta sig i svaromål rörande denna sak — ja, det är åtminstone icke vårt fel. —nm Kursiveringen är vår. RER