Göteborgsposten – 16 januari 1874, sida 3

päderlekstelegrammer ar gårdagen från meteologiska centralanstalten i Stockholm till härvar. mdelsförening innehåller följande: Barometern har git hastigt: öfver de skandinaviska landern. Ett tt barometerfall, har dock inträffat i Skotland. I erige råder vindstilla eller svaga vindar af vexnde rigtning. Temperaturen är låg i norra och ellersta delårno af landet läg. På nordsjökusten vinden mellan S.V. och S.O. med mulen himmel. Några ord såsom svar på d:r 6. Upmarks genmäle. På den fråga. hvilken vi uti en för ungefär en ånad sedan i Göteborgs-Posten införd uppsats togo s friheten till signaturen Fr. Lr. framställa, har imnde hr Fr. Lr. icke funnit för godt att inlåta g i något svaromål. Deremot hafva utgifvarne af en svenska ge hvilken frågan gälde, nemlion hrr doc. F. Leffler och d:r G. Upmark med andning af denna uppsats funnit sig föranlåtne att i dningen uppträda till försvar för nämnda språklära, oc. Leffler uti en i N:o 300 införd förklaring och r Upmark uti ett i N:o 7 för den 10 januari detta r intaget genmäle Sedan doc. Leff er meddelat den öfverraskande nåerrättelsen, att han ej anser sig hafva iklädt sig Åt ägoteslags ansvar för denna bok, oaktadt han i föko etalet angifves såsom en af utgifvarne, uttrycker til an den förmodan, att d:r Upmark ej skall underI ve; ita att visa, att de gjorda anmärkningarna endast li en högst ringa del äro befogade, men till större pe elen ogrundade) m. m. hv D:r Upmark börjar sitt svaromål med att beteckna ho len ofvan nämnda uppsatsen i G.-P:n såsom Cen följd uta orftigt sammanplockade och melankoliskt framstälda I sj etraktelser öfver — — en liten (lärokurs i Sveni ky ka spräket, utarbetad på grundvalen af H. Bjuror tens formlära och satslära. — Hvad nu först i fråga arande torftighet vidkommer, måste vi verkligen 1 öra utgifvarne den rättvisan, att de härutinnan äro a itan skuld, enär, huru stort än antalet af de samsk nanplockade betraktelser, till hvilka denna till omm änget ringa lärokurs kunnat gifva anledning, måte förekomma hvar och en, som i detta hänseende I ir lättare tillfredsstäld än d:r Upmark; det samma lock skulle kunnat ansenligt förökas, derest vi ej af lere anledningar sett oss föranlåtne att af det rikiga förrådet utplocka (icke sammanplocka), hvad som genast vid en helt flygtig genomläsning af boken synts oss mest anmärkningsvärdt. I fall d:r Upmark betviflar detta, förbinda vi oss härmed att vid första anfordran å hans sida oförtöfvadt komplettera samlingen. Törhända skulle det sedermera för hr Fr. Lr. blifva lättare att besvara den af oss enligt d:r Upmark med så mycken patos framsagda fråga, buruvida den ifrågavarande språkläran kan räknas till våra bättre grammatikor. — Att de af oss Åframstälda betraktelserna förekommit d:r Upmark melanikoliska, måste vi åter finna helt naturligt; men nog hade det varit klokast handladt af d:r Upm., om ban, vare sig med eller utan bitråde at doc. Fr. Leffler, sökt att för en kommande upplaga af boken göra sig till godo de af oss framstälda anmärkningarna, i stället för att, såsom nu skett, under inflytelsen af. ett dåligt lynne och medelst uppbjudande af hela sin oratoriska förmåga söka att försvara en del saker, som aldrig kunna försvaras. Då d:r Upmark inleder sitt egentliga svaromål med det påståendet, att våra anmärkningar Äväl i ett par punkter äro besogade,) men att de öfriga äro temligen obetydliga och småaktiga, stundom helt och hållet omotiverade m. m.; måste det vara oss lika oräntadt som glädjande att finna, att d:r Upm. ger oss rätt i nästan allt, hvad vi anmärkt, om han ock derjemte gör åtskilliga små invändningar, hvilka likväl mähända ej äro så allvarligt menade. Så är t. ex. förhällandet med det, som vi anmärkt om regeln för j-ljudets teckning med g efter l och r i slutet af ord; om afledningsändelserna -ling och —ning; om verbens indelning i två slag: a) aktiva och b) passiva; om hjelpverben såsom sjelfständiga; om förmen jag hafve kallat; om de ord, som kunna brukas såsom subjekt; om de olika slagen af predikat;) om dativ-objektet; om adverbialei; om-öfveroch underordnade satser; om försats och eftersats; om skiljetecknens bruk vid Lappositionerne(i förbigående sagdt, en form, hvilken enligt Rydq. är lika mycket mot regeln som uttalet; alltså blott en fägnad för den olärded. Om ej manuskriptet haft så, skulle vi bestämdt trott det vara rett förargligt tryckfel.) I alla dessa fall har d:r Upm., som sagdt, ej gjort ett enda rigtigt allvarligt försök att åstadkomma något slags vederläggning af våra påståenden ; ty att hans mening med ätsk lliga små sarkasmer, såsom då t. ex. med afseende på formen sälg sid. 76 yttras, att ven skolgosse skulle väl knappast ha misstagit sig; — detta var nemligen också ett af de der förargliga tryckfelen — vidare: att vi ej kunnat motstå frestelsen att uppträda som förkunnare af ödets skickelse; att Åhufvudinnehållet af hr — ns anförande i denna punkt synes vara hans egna ord: yi skulle vilja anmärra; att läsaren at det föregående lärt känna hr — ns sått att gå tillväga; — att meningen meddessa och flere likartade yttringar af Ådäligt lynne vore den, att de skulle anses såsom motbevis eller vederläggningar af det, som vi tagit oss friheten anmärka, kunna vi omöjligen föreställa oss. Något, som förefaller nästan tragikomiskt, är det, som d:r Uppm, aniör såsom försvar för de felaktiga uppgifterna rörande appositionen och det derpå beroende bruket af skiljetecken, då han nemligen säger : bhärvid bör dock nämnas, att denna eller dessa regler qvarstå från föregående upplaga. Detta skall således gälla som en ursäkt! Deremot tyckes d:r Upm. i åtskilliga andra frågor ej så gerna vilja gifva med sig. Ledsamt är emellertid, att åtskilliga af dessa försök till sjelfförsvar mera synas gå ut på att -blanda bort korten, som man säger, än att söka få sjelfva hufvudfrågan utredd.. Så t. ex. i fråga om å-ljudet i orden hof, fogel m. fl. Här är nemligen alls icke fråga om, huruvida edet öppna då-Jjudet är för dessa ord salldeles främmande (detta hafva vi aldrig påstått); utan — huruvida det är rätt att i en Ålärokurs i svenska spräket obetingadt angifva dessa ord såsom uttalade med öppel å-ljud, om man ock till stöd för detta påstående skulle kunna åberopa euttalet i en del landskapsmål — that is the qvestion. I afseende på orden hemsk, fresta, remsa anmärkes, hvad vi redan förut hade oss bekant, att de kj Sundns rättskrifningslära upptagas bland ord, i hvilka ä-ljudet tecknas med e. Med all aktning för denna auktoritet måste vi dock här vidhålla och tillämpa det, som strax förut sades om öppna åljudet i hof, fogel m. fi, och detta så mycket hellre, som vi till stöd för vår åsigt i detta fall kunna åberopa en annan. auktoritet, hvilken d:r Upm. förmodligen ej vill jäfva. 4. Hazelius yttrar nemligen i sin Redogörelse för nordiska rättstafningsmötets förslag till ändringar i det svenska stafningssättet, sid. 30: uflero rättstafningsläror upptaga till prof på kort ä-Ijud sådana ord som besk, fresta, tenn, grensle och andra, i hvilka tvifvels utan e-ljud och icke ä-ljud bör bhöras, — — —; och sidan 43: — — — emedan de anses ega e-Ijud suorare än ä-Jjud, såsom besk, fresta, inhemsk, remna, grensle, meren-i dels och andrav. — Att remsa i hutvudstaden uttalas rimsa, är mycket möjligt; men i så fall hade det varit särdeles kärkommet att få veta, hvarest det uttalas rämsa. . a Att den obestämda formen af forne förekommer Is i sammansåttningar, var också förut bekant; men, (t I då på detta ställe i lärokursenej förekommer ett enda ord om sammansättning, torde det, som här säges om forne, väl endast kunna afse dess begagh I pande såsom enkelt ord. Att Åneulr. fornt fiones I användt af Säve och förmodligen af åtskillige at hans su I lärinngart kan in emellertid få gälla såsom ett stöd — —