Göteborgsposten – 15 januari 1874, sida 2

sig ett märkligt rykte. Det hade nyss lossat 75,000 Remingtonsgevär, det anmälies i on: nes d. 4 nov., och en stor del af gevären var bestämd för Bretagnebären. Den 8 sade en tidning på platsen, att 65,000 verkligen blifvit till den ötvorlemnade. Nyheterna : härom spredo sig som fen löpeld genom Breiagne, och nya skaror af beväring skyndade till Conlielägret. De stackars gossarne hade nog lust att kämpa för sitt land, men hade saknat mod dertill i följd af bristen på vapen. När de kommo till lägret, fanno de inga vapen, utan blott endypöl. Lägerplatsen var ej väl vald, och de 40,000 man måste bokstafligen vada i smutsen, en stor del utan skor. Gambettas obeständighet betonas starkt på fera ställen i berättelsen. Både i ord och handling motsade han oupphörligt sig sjelf. I ett telegram prisar ban Conlielägret, i ett annat klandrar han det och gör förebråelser mot Köratry. Vapen erhöllo bretagnarne aldrig. När den vigtiga dagen kom, den olycksdigra 11:te januari, hann general Curtens division, hvilken uppmuntrats genom några vunna framgångar, icke i tid fram för att försvara den vigtiga Tuilerieställningen, och de illa väpnade, nedslagna rekryterna från lägret, hvilka uppstälts i front för skens skull, tills Curten avlände, drefvos undan af preussarne, hvilka framryckte efter en tre timmars kanonad, som borde manat den sranska betälhafvaren att förstärka denna svaga del af sin linie. Berättolsen intygar på det kraftigaste tvenne omständigheter. Först, att Bretagnearmen i hög grad sörsummades af Gambetta. Knoallhattsgevär äro goda nog för dem, sade ban till Köeratry, i närvaro af amiral Jaures och andra officerare, d. 24 nov. å prefekturen i Mans. D. 27 afgick Keratry från sin befattning. Hans efterföljare, general de Marivault, behandlades icke bättre. D. 16 dec. telegraferade Gambetta till honom: Eftersom Conlielägret bråkar med politik, fär jag anhålla, det ni eto. Det var der skon klämde. De fromme och politiske bretagnarnes krigsrop var Gud och Fäderneslandet! istället för Lefve Republiken ! Detta smakade ej Gambetta. Han framdrager ständigt politiska skäl för den försumlighet och ogunst han visade Brotagnebören. Gambetta tycktes tro, att han genom att bedraga sina generaler äfven kunde medverka till att s å preussarno. D. 3 jan. försäkrade han på det bestämdaste Chanzy, att han hade iill sitt förfogande 40,000 väpvnade bretagnare, för Mans-liniens hållande. Detta var ester det att dessa hopars usla beväpning och oförmåga upprepade gärger angifvits i de starkaste ordalag för Bordeauxregeringen af Bretagnearmåns general. Nämnda regerings beteende betecknas ock med all rätt i bezällelsen som en verklig sammansvärjning mot nationalförsvaret. Berättelsen sammanfattar i korthet Conlielägrets beklagansvärda historia. Vid första upprop gaf Bretagne för det nationala föravaret allt hvad regeringen begärde i manskap och penningar. Regeringen gaf ut penningarne, åsamkade folket tre månaders stora svårighetar, utsatte det bretagniska namnet för vanära, och det nationala försvaret drog ej det ringaste gagn af de uppoffringar, som gjorts. Det råder i Bretagne blott en mening i denna sak, och den är, att om de utskrifna bretagniska trupperna lemnades utan vapen, så kom det sig deraf, att Gambetta misstrodde deras politiska tendenser. Före d. 16 dec. hade väpningskomitån emottagit från Amerika (oberäknadt allt som kommit från andra håll) nära 160,000 gevär af ny modell, af hvilka mer än 100,000 förblefvo disponibla under november och december. Men det fans inga för bretagnarne, de kunde ej ens få Enfields eller Springfields, af hvilka 230,000 mottogos före d. 15 dec., deraf 23:delar skickades till södern, der beväringen eller mobilgardet ej uttogs förr än i medlet af januari och aldrig kom i strid. Hade Bretagnehären väpnats och öfvats i november och december, så skulle den i början at januari utgjort 30eller 40,000 man goda trupper. Det var just den reserv, som Chanzy behöfde för att hålla ställningarne kring le Mans, hvilka voro i sig mycket starka, och den skulle satt honom i stånd att tillbakaslå preussarne, hvilka redan lidit i hög grad. Men, såsom Kåeratry telegraferade d. 20 nov., IIvarje äfventyrare, som kommer till Tours med lefve republiken ! på sina läppar, blir genast väpnad med de bästa gevär. Det skulle vara löjligt, om det icke vore så sorgligt. Ha do icke haft rätt som, då Gambetta utslungat sina våldsamma beskyllningar mot Bazaine för förräderi, hotande svarat honom: Judas! Spaniens nya regering har onekligen tur. Carthagena har intagits, sedan de upproriske funnit allt vidare motstånd omöjligt. Deras styrelse eller junta begaf sig med 2 till 3000 man ombord på sitt enda återstående pansarfartyg Numancia, för att söka undgå att bli gripna och då lida en sannolikt oundviklig död. Den spanska regeringseskadern hade likväl lagt sig utanför Carthagenas hamn, fem fregatter stark, för att hindra flykten. De upproriske hafva naturligtvis slagits med