Göteborgsposten – 14 januari 1874, sida 2

by. Då de. passerade Enkoherdobostället och kyrkan, vände Monk eina blickar mot densamms. Hans vandra värf akulle utföras i Chetwynds kyrka, och han hade brådtom att komma tillbaka och börja det. Bernice blickade äfven ut på den götiska kyrkan med sin grå etenspira, och det var med en rysning hon pitrade följande ord: — Ob, Gilbert, huru mycket har jag ej att tacka er för! Jag kan ej tänka på det rysliga tillstånd, hvari jag befann mig såsom lefvande begrafven, utan att hvar enda lem darrar. Ni har räddat mitt lif två gånger, och jag står till er i en tacksamhetsskuld, som jag slärig kan godtgöra. — Jag begår ingen annan godtgörelse än ort förtroende, Bernioe, evarade Monk. Jag önskar, att ni måtte uppfatte, att jag är er bäste vän, och att mitt högsta mål i lifvet är att botrygga er lycka. — Jag vet det, och jag har förtroerde till er, Gilbert. Ingen broder skulle kunna vara ömmare, mera omsorgofull, mera kärleksfull mot en syster, än ni visat er vara mot mig. Monk tryckte vördnadsfullt hennes hand, såsom en broder skulle ha gjort. Bernice satt i falla månskenet, och hennes bleka, ädelt formade ansigte ver vändt mot Monk. Hennes underbara skönhet gjorde plötsligt ett alldeles nytt intryck på Gilbert Monk. Ilan hade sett henne ofta under det förflutna året och gifvit okt på, buru hon gradvis utvecklat sig till den bild ef intagande och älskligt behag hon nu var, men har hade oldrig så som i detta ögonblick uppskattat förändringen hos hence: — Hon är lika stolt och ädel till karakteren som Kon är undecbart skön?! tänkte han Jag undrar — jag undrar : — Forts.)