Göteborgsposten – 13 januari 1874, sida 2

Kort derefter hörde Bernico e en a nyckel skjatas. in i nyckelhålet, och rigeln sköts tillbaka i låset. Ett lågt skratt, liknande en orms hväsande, hördes från hinduqvinnan. Ögonblicket dereftor sköts dörren upp ett oller ett par tum mot barrikaden. Bernice insåg, att elt kraftfullt anfall af den gamla qvinnan ekulle sopa bort barrikaden, liksom om den blott utgjorts af leksaker. — Stanna der ni är! utropade den unga marquisisnan i det hon höjde sin pistol och talaudo i en ton så kall och befallande, som om hon väntat ögonblicklig lydnad från den gamla dvinvan. Jag är ej försvarslös, Ragec. Mr Monk lemnade mig sin rovolver, och jag förstår att bruka den. Steuna der ni är! Jag har aldrig med vett och vilja gjort en mask för när. Det skulle göra mig ondt att döda till och med ett djur — huru mycket mer skulle ; det ej smärta mig att utgjuta en menniskas blod! Men jag säger er, att jag skall försvara mig, det må kosut hvad som helst. Om ni inträder, blir det er undergång! Några minuters tystrad följde efter detta tal, som gjorde intryck på den gamla hinduqviänan genom den ellvarliga och beslutsamma ton, hvari orden utsades. Mon efter en liten stund (rycktes dörren med förnyad styrka mot barrikaden. Som soffan hade hjul under sig, gaf den vika on tum. Bernico reste sig upp, blek och beslutsam. Såsom hon sagt, ämnade hon försvara sig. Med naturlig obenägenhet för att skjuta väntade hon dock. Barrikaden gaf ytterligare vika en tum. Då dröjde Bernice ej längre utan sköt.