Göteborgsposten – 12 januari 1874, sida 2

På dessa fantasier bygger sedan H. T. följande slutsats: Härmed är tydligen, enligt vårt förmenande, belväringsyngling ståld utanför stadgandena i ofvan käberopade 5 kap. i fråga om rymning, varande unå(derkastad de för honom derutinnan gällande särskilda st:adganden. För att emellertid ytterligare visa, huru fullkomligt ogrundad icke allenast H. T:s ofvan anförda slutsats är utan äfven allt annat, som H. T. påstått utgående derpå, att beväripgsynglingar icke skola behandlas som andra soldater och att hemmarscherande beväring icke skulle anses såsom trupp, må anföras 8 31 1 mom. af K. M:ts nåd. kungöreles ang. allmänna beväringen, så lydande: ÅBeväringsmanskapet skall, sedan det till tjenst Åblifvit uppbådadt och intill dess detsamma, från -mötes-till samlingsplatserna återfördt, derifrån af vvederbörande befäl benförlofrasvara underkastadt gamma lydnad och skyldigheter, som åligga den köfriga krigsmakten, enligt förfaiiniagar och krigsartiklar, efter hvilka äfven komma att bestraffas de förbrytelser, som emot dem begås. 8 33 i samma nåd, kung., som har den här ofvan citerade lydelsen, är tydligen icke på nu ifrågavarande fall tillämplig, ty den, liksom strafflagens 5 kap. 1 2 3 SS, kan icke tillämpas utan att vafsigt att undandraga sig krigstjensten förefinnes. Deremot säger strafflagens 5 kap. 10 S, att den af manskapet, som vrolofligen afvikit från trupp etc. och ej inom åtta dagar återkommer, skall som rymmare bestraffas. 8 43 i Disciplinstadgan säger ytterligare, att Åhar någon af manskapet rymt, vanses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande tillhöra krigsmakten, rändå att han ej ertappas förr, än annan blifMvit i hans nummer insatt. Ordet ändär föreställer sig ins. hör icke kunna betyda annat än Åäfven om, och alldeles icke kunna anses innebära en inskränkning i det förestående utan tvertom. Hvad ytterligare S 33 i Beväringsförordningen beträffar, så tror icke ins., att den under något förhållande kan tydas så, att beväringsskyldig på grund deraf skulle kunna anses undandragen det straft krigslagarne bestämma för rymning, utan den bestämmer endast den ersättning ban skall lemna kronan för den tjenst, som han sjelf skulle hafva gjort, men undandragit sig. Ins. bar i sin till H. T. insända, men derifrån återsända uppsate yttrat, att han icke ficner underligt, att den, som förklarat disciplin vara en fördom, finner de 450 beväringsynglingarnes etraff oerhördt etc.; detta har H. T. tagit åt sig, och det var äfven af ins. så menadt, och ing. är icke ensam om att så hafva uppfattat H. T:s yttranden; men då H. T. den 2 jan. förklarar sig anse en stark och sträng disciplin vara ett af hufvudvilkoren för en härs eller trupps krigsduglighet och tillika förklarar det för en galen åsigt, att disciplin ej skulle tarfvas för en arme, så finner ing. skäl uti att bedja om ursägt för sin missuppfattning, och får i sammanhang dermed ändra sin ofvan yttrade mening, att H. T:s uppfattning af saken med de 450 beväringsynglingarne är mindre att undra på, derhän, att han finner Handelstidningens uppfattning och omdömen mycket underliga. Insändaren vet icke hvad som berättigar H. T. att för sin del söka monopolisera den åsigten, att äfven befälet skall vara disciplineradt; men deri tror ins. sig finna en bestämd skillnad mellan sina och H. T:s åsigter, att ins. vill, att äfven beväringen skall vara disciplinerad. Någon (H. T. i sina kommentarier på ins:s till H. T. insända derifrån återsända koncept) har frågat hvarför man ålagt de 450 det högsta straffet (inom 2:a gradens straff enl. disciplinstadgan). Skälet härtill kan vara, att, då rymningsdrottet skett under försvårande omständigheter (när två eller flere i samråd beslutat att rymma 8c.), man ansett att, om man äfven icke ville öfvergå till 3:dje gradens bestraffning, man dock ansett högsta strraffet inom den minsta medgifna straffgraden, vara det minsta, hvarmed brottet bort få försonas. Ins. kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten på det högst besynnerliga deruti, att då H. T. den 23 dec. förmäler följande: Efter att af chefen hafva blifvit allvarligen varnade för rymning under hemvägen, afmarscherade beväringsmanskapet under behörigt militärbesäl från Sånga Mo. Man hade dock ej hunnit mer än !, mil från Sånga, då rymningarne togo sin början, i det hela flockar plötsligt kastade sig in i skogen vid sidan af vägen och försvunno, H. T. icke har ett ord till ogillande af ett dylikt uppförande. Nej! älskaren af er stark och sträng disciplin yttrar sig så här: Hvad hafva de gjort? de hafva, under vägen från mötestill samlingsplatsen, deritrån de skolat hemförlofvas, undandragit sig att gå till samlingsplatsen, för att, i dess ställe gå på en genväg till Sanna hem, dit de bort fritt afmarschera från samlingsplatsen. Och vidare längre ned: Ligger nu i denna handling — att olofligen taga en genväg hem — något som kan hänföras till ofvan åberopade SSÅ om rymning? Deremot finner H. T. ännu märkligaro, att ransakningen skett vid majorsförhör ÅO., något som hvar och en, som något känner till krigslagarne, visste förut, emedan det icke kunde ske annorlunda. När det gäller befälet, som gjort sin pligt, då får man höra talas om ståndrätt, olagligheter, uppenbara osanningar o. d. — --—-——— F(raqjw em — —UDOUGU — 0 AAW QAQ D——