Göteborgsposten – 12 januari 1874, sida 2

nans hvita läppar. Han började sedan gnida hennes händer, fastän äfven han skälfde af köld. Hon hostade svagt och uppgaf ett klagande ljud. — Bernice! sade Monk sakta, Bernice, tala till mig. Den unga marquisinnan vände sina blickar mot honom och uttalade svagt hans namn. — Ja, det är jag — Gilbert, sade han. Hvarföre kastar ni plötsligt dessa skrämda blickar kring er? Ingen kan skada er, Bernice. Jag fann er nästan drunknad. Jag har nu räddat ert lif för andra gången. Nej, tala icke, Bernice. bDet stod en kamin i ett hörn af rummet. Gilbert Monk fann några risknippor och med dessa gjorde han upp eld. Han lyftade Bernice varsamt upp från soffan, stödde henne och förde henne några slag fram och tillbaka i rummet. Hon stödde sig tungt på honom. Hennes hvita sidenklädning var genomdränkt af vatten, och från hennes öfver axlarne nedhängande hår droppade det vid hvarje rörelse hon gjorde. Hennes bara armar voro som hvit marmor. Efter att ha gått några slag kring rummet satte Bernice sig åter ner på soffan. — Jag skadade min arm i fallet från balkongen. Det gör grufligt ondt. Är han afbruten? Det var hennes venstra arm. Monk undersökte den noggrannt. Inget ben var brutet, det var blott en försträckning, men ormen hade svullnat upp. — Jag kan ej göra någonting för det, sade han. Ni får ej begagna armen, Det är ej annat än en försträckniog, men äfven den fordrar sin skötsel. Deu skall vara alldeles bra om en vecka ifall den skötes väl, och detta skall bli min omsorg. Vet ni hvar ni är, Bernice? — Ja, i schweizerhyddan, svarade Bernice i det hon såg sig omkring med första tecken till intresse för sin omgifning, som hon dittills visat. I