Göteborgsposten – 7 januari 1874, sida 2

En tragisk scen från Monaces shelhelvete. (Ur ett bref.) Nizza d. 30 december. I går hvimlade ett talrikt gladt sällskap på Blancs spelbanksklippa Monte Carlo i Monaco. Auläggningarne, hvilka äro kanske de vackraste i Europa, ba åter förskönats; dufskjutningens grymma sport och den leende, varma, solljusa dagen bade lockat dit en ovanligt stor menniskomassa Vi befunno oss i den lilla konsertsalongen, som stöter intill speletablissementets praktfulla rum. De majestätiska tonerna från Oberons-ouverturen, utförd af skickliga artister, utöfvade en magisk effekt. Plötsligt ljuder ett skott! — Musiken upphör liksom med ett skri i dissonanser. Alla springa bestörta upp och skynda till spelsalarne, derifrån skottet kommit. Borden stå tomma och öfvergifna, endast croupiererna sitta, något blekare än vanligt, likasom stridsvana soldater qvar på sina poster och vaka öfver de åt dem anförtrodda skatterna. I ett hörn vrider sig en dame, starkt snyftande på. en soffa. Vi skynda till henne, i tanke att någon olycka skett henne. Men detta är ej fallet, blott en liten alldaglig malheur. Hon har spelat bort alla sina penningar; den summa som var bestämd att underhålla benne för vintern i Mentone, der hennes vacklande helsa sökte bättring. Vi lemna den däraktiga åt hennes välförtjenta öde och skynda till den andra salen. Afven bär stå de annars så fullsatta spelborden öde och öfvergifoa, croupiererna äro äfven här de enda vaktarne af guldrullarne, silfvertackorna och banknotshögarne. en dödsbädd, höres från en och samma grupp. Vid en hvilsoffa i ett hörn af den praktfulla, rikt förgylda salen tränges man. Der qväller en lång blodstrimma på det glänsande golfvet. På soffan ligger en blek, döende man af omkring 35 års ålder. Det är en ryss, som här, långt ifrån hemmet, ett offer för spelpassionen, jagat en kula genom bröstet. Mörka blodfläckar genomdrärka det bländande hvita linnet, På marmorkaminen bredvid ligger den afskjutna pistolen jemte en fint utsydd elegant plånbok. Rikt galonerade betjenter infinna sig och bära den svårt sårade till konsertsalen, der läkaren väntar med sina förbindningssaker. De närvarande bilda bleka och stumma en haie, mellan hvilken ryssen långsamt bäres. Qvinnorna sucka och snyfta sakta. Jag har hundra gånger sett döden i ögonen på slagfält och sjukhus, hviskade min vän, en läkare, i mitt öra, men han bar: aldrig trädt emot mig i mera förfärande gestalt än hår, emellan de guldpråliga rummen, de höga trymåerna, de praktfulla möblerna och — spelbankens gröna slagtält. Spelet var afbrutet, de närvarande upplöste sig i sakta hviskande grupper, liksom i ett sorgehus. Många begagnade redan nästa tåg, för att vända tillbaka till Nizza och Mentone. Blodet borttvättades, men denna helt egna saft qvarlemnar hiskliga, Ea hemsk hviskning, lik den vid