Göteborgsposten – 5 januari 1874, sida 1

HCULSCUCICH OCU CXPECMITIOnSCUCICn 1 VISTA Sve VÄN vervaka arbetets gång. K. M:t har befallt, att protokollen inför K. M:t i statsrådet, der sådant lämpligen ske kan, skall från och med detta års ingång föras i enlighet med nu framställda förslag, hvarjemte vederbörande departementschefer erhållit befallning att, vid blifvande föredragning af frågan om reglering af utgifterna under de särskilda hufvudtitlarna, afgifva förslag till den förändrade stat, som kunde finnas vara af behofvet påkallad. ——— En orkanlik storm vid sydvestlig vind och ösregn utbröt härstädes natten till i går och fortfor äfven under gårdagen att rasa med oförminskad styrka, dock föll då föga regn. Sjön gick äfven inne i hamnen så hög, att vattnet slog öfver stenpiren och högt upp på Skeppsbron. Genom vattnets våldsamma påtryckning remnade öfra lagret af piren ett långt stycke. Såsom vanligt vid dylika tillfällen kommo en mängd pråmar och timmerflottar samt mindre båtar i drift och fördes upp åt elfven och på land. Ett par galeaser kantrade äfven och sjönko. Dessbättre afhördes under gårdagen inga andra sjöolyckor. Vid middagstiden gick ångaren Färdig? ut. till fjordarne för att lemna hjelp åt möjligen förekommande haverister och vinddrifvare. Nya Teatern. I går var nya Teaterns salong äfvenledes särdeles talrikt besökt, och publiken hade syn-ioch hörbarligen en mycket nöjsam stund; vid såväl åskådandet af Sardovs Fjärilsfebern med dess något glatta tendens, men lustiga situationer och af fransysk esprit gnistrande, sprittande dialog, som och af det något tyngre, men jemväl roande tyska lustspelet Sparlakanslexor med dess pepprade moralkakor och putslustiga figurer. Spelet naturligtvis i båda styckena till det mesta förträffligt. I morgon, Trettondedagen, får allmänheten, som nu en gåog för alla, och det med all rätt, fått begär efter En fattig mans äfventyr; tillfälle att återse detta här så väl utförda stycke, hvilket då uppföres för åttonde gången, antagligen likasom de sju föregående representationerna för fullt hus. Prof. Björlings första föreläsning i lördags öfver spektralanalysen hade samlat en talrik och intresserad åhörarekrets, såsom man oaktadt den ruskiga väderleken väl kunde vänta. Genom den enkelhet, reda och klarhet, hvarmed prof. B. behandlade sitt ämne, syntes också deras förutsägelser besannas, hvilka, äfven med någon kännedom om svårigheten af den uppgift föreläsaren hade att lösa, trodde sig på förband veta, att han skulle till allas stora belåtenhet: visa sig densamma vuxen. Prof. B. visade nemligen äfven vid detta tillsälle en åtminstone häri Sverige mycket ovanlig förmåga att populärt framställa vetenskapens sträfvanden för de stora mål hon för sig uppställt. ; Prof. B. inledde sin föreläsning med en redogörelse för de methoder, hvaraf forskarne begagna sig vid studiet af naturens fenomener, samt framhöll dervid den stora betydelse, som lord Baco af Verulam eger inom naturvetenskapernas historia. Baco hade häfdat den analytiska metodens stora, förut otta förbisedda, betydelse, Vetenskapens mål vore dock ytterst att ur ex sanning kunna härleda, beräkna alla de vexlande företeelser, som möta observationen, ett mål hvartill ännu blott en naturvetenskap, astronomien, kunde sägas hafva hunnit. Den vetenskap, som nu utgjorde ämnet för framställningen, vandrade deremot fortfarande endast på observationens väg; den vore ännu hufvudsakligen sysselsatt att samla och torde åt kommande tider få lemna äran att uppställa en nöjaktig teori. Men hvari skilde sig då spektral-analysen från den vanliga kemiska analysen? Talaren ansåg den senare hemta sina resultat ur sjelfva materien, den förra deremot ur sjelfva de i materien verkande krafternas olikhet. Efter denna inledning öfvergick föreläsaren till det egentliga ämnet för sina föredrag, spektral-analysen, och visade, att första upphofvet till donna gren af naturvetenskapen bör sökas uti den storartade upptäckt, som år 1672 gjordes af Isaac Newton, att nemligen solljuset ej är enkelt, homogent, utan utgöres af en sammanfattning af olikfärgade ljuesorter. Låter man nemligen solljus infalla uti ett mörkt rum genom en smal, lodrät springa samt i det infallande ljusknippets väg ställer ett trekantigt slipadt glas, ett s. k. prisma, så uppstår på en bakom prismat placerad skärm ett ljust band, ett solspektrum, som skiftar i regnbågens bekanta sju färger. År 1802, således först 130 år efter denna Newtons upptäckt, observerade en engelsk tysiker, Wollaston, att solspektrum ej är fullkomligt sammanhängande, continuerligt, utan att detsamma är genomdraget af en mängd fina, mörka tvärlinier. Dessa linier, hvilka 1814 gjordes till föremål för närmare studium af den tyske optikern Franenhofer, och efter honom hafva blifvit uppkallade, spela inom spektral-analysen en högst framstående rol. Till en början namngaf man dessa Frauenhoferska linier med bokstäfver ur alfabetet, men snart fann man, att detta beteckningssätt ej blott var otillräckligt utan äfven saknade erforderlig noggrannhet. Antalet af dessa linier uppgår nemligen till ej mindre än c:a 4000, och man har derföre måst införa ett nytt beteckningssätt för desamma. Prof. B. redogjorde härvid för den af Kirchhoff uppfunna metoden, hvarigenom det blifvit möjligt att utmärka en hvilken som helst bland de Frauenhoferska linierna med samma noggrannhet, som man angifver läget af en punkt på jordytan genom anförandet af dess geografiska longitud och latitud. En trogen bild af spektrum med dess ljiuöjöanvvamjban an U NauFvmL nom ctr 113