Göteborgsposten – 3 januari 1874, sida 1

vuristina perg. 00 Ar, 2åd dec., Norrköping. — Vaktmästaren Anders Petter Liljegren, 58 år, 26 dec., Kalmar. — Skräddaren Sven Petter Cederblad, 36 år, 24 dec., Borgholm. A — — Veckokrönika. Ett är i dimman. — Nägra reflexioner på fullt allvar. — Ett nationallyte. — Hvad som bör iakttagas. — Kraftlösa kungörelser. — Teaternyheter. — Från Nya Teatern. — ? — En liten rättelse. — Orkesterföreningens första konsert för i år. — På Mindre Teatern. — Teaterlif, en humbug. — Skeppsbron n:r 1, utdömdt af en insändare. — AnekdotDet nya året hade bestämdt tagit sigtett bastant julerus, innan det vågade sig till att fatta i regeringstyglarne, ty klädti florshufva var det, då det först tedde sig för våra blickar, och är så ännu, då detta skrifves. Eller, utan att längre tala i bilder, årets båda första dagar ha täflat med hvarandra i att erbjuda rå, fuktig och slaskig väderlek. Det sedvanliga, gammalnordiska godt nytt år klingar icke på långt när så lefnadsfriskt och muntert, då det stötes fram ur djupet af en uppslagen rockkrage eller under en af och an för vinden svajande paraply, som då vintersolen strålar klart från fästet, snön knarrar under fötterna och Bore målar de vackraste rosor både på sköna och osköna kinder. Och ändå — hvem vet? — kanske skall ur denna dimmiga introduktion utveckla sig en herrlig harmoni, gryningen till en af dessa tidsåldrar, om hvilka Geijer på ett ställe yttrar: Det gifves tider så fulla af ungdomseld, att de äfven genomtränga den åldriges bröst; tider, då allt med fröjd sträfvar uppåt, så att man ej en gång märker dem, som bli efter för att dö i ro. Det är rika tider, som ej räkna sina förluster, tider, hvilkas betraktande ännu alltid återväcker ungdomens känslor. I våra dagar, då den åsigten alltmer gör sig gällande, att länders och folks utveckling rättast och bäst hefrämjas genom spridandet af upplysning och bildning inom alla samhällets lager, ej blott på höjderna utan äfven i dalarne, i våra dagar böra vi framför allt önska, att dessa tider af ungdomseld måtte, framför allt för vårt eget älskade fosterland, innebära rika skördar på själsodlingens ännu långt ifrån tillräckligt brukade och besådda mark, segrar, vunna, ej på krigets blodiga slagfält, utan i fredens välsignelserika värf! Det är ett ofta framhållet och, Gudi klagadt, ännu i dag alltför framstående karaktersdrag hos svenska folket, att vi gerna lefva öfver våra tillgångar. Träffande skildrar den snillrike . Agardh, då han i sin berömda statistik framhåller fördelarne af ett inhemskt fondsystem, just detta, vi kunna gerna kalla det: lyte, med följande ord: Lefnadskostnaden är i Sverige mindre underkastad en klok beräkning än i något annat land. Man kan säga, att nästan alla i vårt land, från den högste sunktionären ned till arbetskarlen, ja, ända till tiggaren, lefva upp mera än de behöfva lefva upp. Den allmänna princip, som i Sverige i det afseende följes, är, att hvar och en lefver upp så mycket, han har i inkomst. Om af två kyrkoherdar den ene har 4000 rdr beo i inkomst och den andre 1000 rdr beo, så, fastän de efter ein ställning kunde lefva upp lika, lefver vanligen den förre lika säkert upp sina 4000 eom den andre siva 1000. Besparingen af lefnadskostnaden liknar ett stycke gummi elasticum, som kan utvidgas till en ofantlig längd. På huru litet kan ej menniskan lefva och huru mycket kan hon ej slösa bort? Emellan dessa båda ytterligheter ligga otaliga gradationer. Hvad skulle Agardh säga, om han lefde i vår tid, då lyxen och raseriet att vara lika god som en annstigit snart sagdt till sitt culmen, ej blott i fråga om stora och komfortabla bostäder utan äfven i klädsel och lefnadsvanor, i mat och i dryck? Sannerligen vi tro att ett bättre valspråk finnes att måla öfver ingången till de hem, vi bebo litet hvar, än det ryktbart vordna, orättvist förlöjligade uttrycket: Den största sparsamhet bör sakttagas ! Mången finner kanhända dessa funderingar nog allvarsamma för krönikan, som, för att begagna ett kändt uttryck, eljest alltid kilar på ytan, aldrig på djupet, men det kan ju dock icke skada, att äfven vi i de första orden, vi på det nya året rikta till våra läsare, inlägga en smula allvar, Visst är i allt fall, att mer än ett från det enskilda, familjelifvet, till det allmänna, samhällslifvet, öfvergånget missförhållande just har sin första, kanske sin enda grund just i oförmågan att rätta munn efter matsäcken eller med andra ord sagdt: begäret att lefva öfver sina tillgångar ! Och efter denna lilla moraliska föreläsning slå vi igen vår predikare-bok och börja åter på sedvanligt sätt bläddra i vår krönikeboks nyhetsafdelning. Var det någon som observerade, om här var någon särdeles anmärkningsvärd folkskockning framme vid Rådhuset i tisdags? Inte det... Det borde likväl ha varit det. Ty enligt af borgmästare och råd utfärdad kungörelse skulle den dagen i det gamla, men ännn i sin ålderdom nästan kokett vackra Themis-templet