Riksdags-Kaleidoskop 1873. Clerblick och Vidräkning. V. (Forts.) Endast två representanter, neml. grefvo Erik Sparre och hr Peter Olsson, slöto sig öppet till och röstade med landtmannapartiet; men att de så gjorde, öfverraskade ingen, och sannolikt betviflade ingen, att deras öfvortygelse gick hand i hand med deras intresse. Man eger icke heller rättighet betvifla, att nämnde herrar äro särdeles välvilligt stämda, den förre för Wenersborg och Åmål, den senare för Helsingborg och Engelholm, enär de af dessa städer blifvit valda till riksdagsmän, men de äro tillika så stora jordegare på landet och så utmärkt praktiska affärsmän, att man icke bör finna underligt om de nu medverkade till en åtgärd, som väl genomförd kan betrygga freden inom riksdagen och derjemte befria äfven dem från de stora olägenheterna af ryttare, soldater och grundskatter. Men skulle tilläfventyrs någon af deras valmän, och det händer stundom att valmän äro granntyckta, anmärka, att nämnde båda herrar alltför mycket lemnat städernas berättigade intresse åsido, och företrädesvis bevakat sitt eget intresse, så kunna de ju till sitt försvar åberopa det gamla ordspråket: hvar och en är sig sjelf närmast. Men om det nu icke var en öfverraskning för någon, som har den förmånen att närmare känna de begge nyss nämnda horrarne, att de ställde sin vältalighet och sina röster till landtmannapartiets disposition, så antager jag likväl, att det för ganska många blef en stor surprise, då Stockholmsrepresentanten Carlön mot riksdagens slut antog en ganska styf hållning mot nyss nämnda parti, för hvilket han ödmjukt hade böjt sig vid riksdagens början, Ett sådant omslag hade väl iogen anat skulle inträffa. Hr Carlån hade, såsom man torde erinra sig (d. 28 januari), i fråga om grundskatternas afskrifoing ställt sig på landtmannapartiets ståndpunkt och uttalat sin beredvillighet för eftergifter för alt göra det parlamentariska samlifvet drägligt och feuktbärande. Måhända hade samlifvet dock icke befunnits så drägligt, eller kanske reflekterade br Carlån dertill, att, huru än samlifvet varit, så led dock riksdagen nu till slut — nog af, han visade landtmannapartiet tänderna och nu ganska allvarsamt imponerande. Det skedde sedan hr krigsministern hade hållit sitt andra för landtmannaflocken angenäma och förhoppningsrika föredrag (det företa hölls vid riksdagens början), i hvilket till stor förvåning för många i Andra kammaren hr krigsministern meddelade, att han hvarken i de motiv, som statsutskottets betänkande innehöll i den framställning, hvarmed det slutade, bade funnit någonting, som skulle kunna hindra konungens rådgifvare tillstyrka K. M:t, att verka i det syfte, som med den ifrågavarande skrif