Göteborgsposten – 29 december 1874, sida 1

— —— Han skulle ej blifva en sirens byte, derom var han fast öfvortygad. För att göra lady Diana rättvisa måste vi orkänna, att hon ej var någon vanlig kokett med en ooläcklig törst efter smicker, en sådan som lägger unga karlar vid sina fötter endast för att med ett skratt afvisa dem. Ingen ung man kunde förebrå henne för sin olycka. Hon hade ej tillintetgjort någon mans tro på qvinnan — åtminstone trodde hon att så icke var förhållandet. Hon var för stolt för att vara en vanlig kokett, och hennes natur var i verkligheten ädel och god. Hon var förlofvad med lord Tentamour och hade varit det i många år. Men hon kände sin makt och tyckte om att då och då pröfva den, liksom hon försökte pröfva den nu. Hon visste att ett sådant tidsfördrif egentligen var henne ovärdigt och beslöt att öfvergifva det — men ej just nu. Tempest var en man med lika stor förmåga som hon att vara underhållande, och de samtalade med hvarandra till dess växtrummet började fyllas ef andra gäster, och återvände derpå in i salongen. De blefvo snart skilda åt, då lord Tentamour återtog eiv plats vid lady Disnas sida och Tempest träffade på någrs nya bekantskaper, som kräfde hans uppmärksamhet. Under aftonens lopp träffades de ej vidare förr än vid festens slut. Lord Tentamour förde sin trolofvade ner till supön, Tempest gaf sin arm åt värdinnan och efter supön voro båda upptagna i olika grupper; men då lady Diana kom ner från klädrummet insvept i en hvit pelskappa och hufvudbonsd, var det Tempest som steg fram och erbjöd henne sin arm för att ledsaga henne till hennes åkdon. Lord Tentamour sprang fram just ett ögonblick för sent. Lady Diana lade sin lilla handskbeprydda hand på hans arm och gick vid hans sida ner för trapporna och ut genom porten samt bjelptes af honom upp i åkdonet. Hon belönade honom med ett förtrollande småleende och bad bonom besöka sig i hennes hus vid Park Lane,