Göteborgsposten – 24 december 1873, sida 1

ciala trång, som ni lika väl som jag känner till, fastän ni i många år stått utom dess område. Jag tror verkligen, att en orka, trots detta tvång njuter en frihet som är nästan fullkomlig. Blir ni ej bestört? Jag är ej lik andra menniskor, mr Tempest, och jag är djerf nog att vara originell. Jag vågar påstå, att ni anser mig vara hjertlös. Jag är det också. Alla menniskor skola säga er det. Men vårt samtal har tagit en sällsam vändning i förhållande till kortheten af vår bekantskap. Ha vi låtit våra masker — ah, jag glömde att jag ej bär någon! — falla för ett ögonblick? — Lord Tentamours mask tycks äfven falla, sade Tempest något cyniskt. Jeg ser honom derborta stirra på oss med svartsjuka blickar. Han tycker att ers nåd bevisar sig allt för nedlåtande mot tartaren denna afton. Lady Diana rodnade. Hon kastade en blick af kokett trots bort åt det håll der lord Tentamour stod och drog derefter liksom omedsetet Tempest med sig genom en öppen dörr in i ott förtjusande växtrum. Det var en plats just lämplig för älskande, och lady Diana tyckte att den var den bästa hon kunde välja för att vinna sitt ändamål. I det ögonblick, då de inträdde i rummet, fanns ingen der. Lady Diana förde upptäcktsresanden till den mest undanskymda platsen i rummet och satte sig der jemte honom. — Ett förtjusande ställe för att hvila bort en stund glömmande verlden och glömd ef den, sade dan sköna koketten, i det hon satte till rätta ett af de armband som omgåfvo hennes runda hvita arm. Påminna ej dessa växter om de förhistoriska tiderna, då ormbunkar växte höga som träd. Man kunde föreställa sig, att detta voro en bit landskap från den tiden, sedt i förminskad skala, med den skilnad blott att här ej finnas några lurande ormar, glupska alligatorer eller andra djur tillhörande dessa tider och som vi känna under benämningar omöjliga att uttala. (Forts.)