Göteborgsposten – 23 december 1873, sida 1

—— ee — -— — — songer. Han var en elegant sällskapsman och såväl i afseende på uppfostran som personligt utseende en präktig represer.tant af den högre klassen i England. Mr Tempest var i hvarje hänseendo olik lady Dianas tillbedjare. Han var ingen salongshjelte. Han hade mött faror i långt aflägsna länder, och ett visst romantiskt skimmer omgaf honom. Han hade med stor personlig risk under en lång tid studerat folkets seder i Tartariet och nordliga delen af China; han hade utfört djerfva dater; han hade skrifvit böcker, genom hvilka han förskaffat sig ett stort namn inom vetenskapen, han var en ryktbar person. En viss sträfhet i hans sätt förlänade honom enarare ökadt behag, och dertill var han en vacker karl med någonting imposant och ovanligt i sitt utseende. Han var stor och starkt bygd med ett högdraget ansigte, kalla skarpa ögon och ett uttryckt af kraft och intelligens i det bronsfärgade, skäggbovuxna ansigtet, som antydde att han ej var någon vanlig man. Lady Diana blef högat frapperad af hans utseende. Det skulle vara någonting, tänkte hon i det kokettens alla instinkter vaknade hos henne, att lägga en sådan man för sina fötter. Eröfringen af en man, som hatade qvinnor, som var ryktbar, ädel, djerf, som alla menniskor beundrade och ärade, skulle vara en ny triumf, värd att eftersträfva. — Jag skulle gerna vilja kufva hans stolthet, höra passionerade ord från dessa kalla, fasta läppar, göra honom till min slaf, tänkte den sköna koketten. Jag kan göra det, och jag skall göra det. Jag måste väl gifta mig med Tentamour, och detta skall bestämdt bli min sista eröfring. Men jag undrar om!det finnes någon mrs Tempest? Min framgång beror derpå. På samma gång desaa tankar sysselsatte henne, utbytte hon några vanliga fraser med Tempest, begärde sin bukett tillbaka af lord Tentamour, som motvilligt lemnade den ifrån sig med en svartsjuk blick på den store upptäcktsresanden, och lade derefter sin juvelprydda hand lätt