Göteborgsposten – 22 december 1873, sida 1

vilja ej tala om socialismens hjornspökon, en naturlig och så till vida berättigad frukt af ejukliga eamhällstillständ, ioke ens om en Proudhommes eller en Marx bitande och ofta enillrika kritik. Men invändningarna komma från ett håll, der samhällenpplösande sträfvanden ej gerna kunna tänkas, der konservatismen oftas anses hafva sitt säkraste fotfäste, från de tyska universiteten. Från katedrarne förkunnas läror, eom ljuda miseshagligt för dem, som vant sina öron vid börsernas sorl och mäta den materiella välmågan efter dividender och kursnoteringar, för hvilka det sieta statslånets emissionspris är en brännande fråga, medan de sociala aspörsmålon hänvisas till sysselsättning på lediga stunder i allsköns beqvämlighet. Det är icke utan, alt de vädra socialism i detta intresse för saker, som man helst vill skjuta i bakgrunden såsom opraktiska. Och de hafva rätt, om det är socialism att sätta monniskan högre än de statistiska siffrorna, som utvisa beloppet af kapitalens tillväxt, oafsedt i hvilka händer de befinna sig. Katedersocialismons grundtanke är, att nationalekonowien är läran om folkets materiella utveckling, men sådan denna i verkligheten försiggår, ej sådan hon framställer sig, om man förutsätter med manchesterskolans läroböcker, att menniskan blott och bart sträfvar att öka sin kapitalrikedom. I senare fallet får man en abstrakt teori, som i likhet med alla sådana är ensidig och minst af allt duger till rättesnöre för statens lagstiftning. Ty staten är icke en inrättning för att samla penningar, utan, enligt Platos uttryck, som ej mister sin giltighet derför att det är gammalt, ett samfund för att förverkliga rättvisan, d. v. s. i vidsträcktaste mening sedligheten i allmänhet. Den ekonomiska liberalismen, såsom man kunde kalla de hittills gällande åsigterna, är en teori för bankirer och affärsmän, liksom merkantiliemen var en teori för krigslystna regeringar. Båda hafva sitt historiska berättigande, men ingendera är den absoluta ekonomiska vishetsläran. En sådan finnes ej och kan ej finnas, emedan kulturen förändras och med henne vilkoren för den allmänna välmågan. Vetenskapen bar att utröna, hurudana dessa voro för hvarje tid, och detta kan endast ske på historisk väg. Nationalekonomien är således en erfarenhetsvetenskap och ej ett abstrakt system, Statomanren bar att med ledning at erfarenheten stifta lagar, som äro gagnoliga för det samhälle i sin helhet, för hvilket han är satt att sörja. Hans uppgift testämmes sålunda af de föreliggande omständigheterna, och hvarken protektionism eller fribandel är det sista ordet för alla tider. Hvart har ocksä den ekonomiska liberaliemen ledt i tillämpvingen i England och flere af fastlandeta stater? Det är sant, att qvarlefvorna efter feodaltidens och den monarkiska absolatismens samhällsordningar saknade lifskraft. Men är det bättre, att de ersättae af förhållanden, som grunda sig på en falsk tilllämpning på staten af erfarenhetssatser, hemtade helt och hållet från den enskildes på ekonomisk vinst beräknade hushållning ? Väl hafva ländernas materiella hjelpkällor blifvit snabbare oeh vidsträcktare tillgodogjorda. Men bar det skett till båtnad för alla samhällsklasser? Genom byalagens utekiftning och jordens delning stegrades folkmängden, men genom den lika arfsrätten och spekulationen på jordegendom nedtyngdee den senare af inteckningar. Böndernas beroende af kapitalisterna är af annan art än fordom af foodalhorrarne, men är det mindre tryckande? Proletariatet har rekryterats från landsbygden, och en talrik fabriksarbetareklass har uppkommit. De stora industriella medelpunkterna hafva tillväxt på landsbygdens bekostnad, och i de lägre samhällslagren bar utbildat sig en fiendtlig stämning,! som icke förmildras af sådana moraliska förbindelser, som förr egde rum emellan husbönder och underhafvande. Det är den sociala frågan, som i praktiskt atseonde har gifvit upphofvet till katedersocialismen. Men hon kan endast lösas genom studium af erfarenheten ej genom att ashugga knuten genom utopier. Och ersaranhetens material är rikt. Denna fråga har många gånger varit på dagordningen. Greklands och Roms kultur gick under, derför att hon blef svaret skyldig. Derföre vända de nyare tyske nationalekonomerna sina blickar tillbaka på förflatna tider, på samma gång som de göra det närvarande till föremål för vidtomfattande empiriska undersökningar. Vi hafva endast i korthet velat gifva några antydningar om den egentliga betydelsen af den nya vetenskapliga riktningen, Hon försäktas af många framstående författare, såsom Roscher, Brentano, Schäffio, Contzen m. fl. och gör sitt inflytande gällande allt mer och mer inom de parlamentariska församlingarna i Tyskland. Den redan rika litteraturen erbjuder många nya synpunkter för den, som önskar eo de okoromiska frågorna bebandlade