Göteborgsposten – 13 december 1873, sida 5

a Vår sSCep, Ul en del med ny besattwmg. Både Fiorella (m:ll Andersson) och Montedaflor (hr Hjortöerg) utföra sina sängpartier oklanderligt så långt deras röstmedel medgitva, intrycket af deras sång är godt och behagligt, men i den dramatiska delen äro de båda nägot för matta: hon en alltför litet hurtig röfvaredotter, han en alltför mycket hygglig och beskedlig röfvare. Anständigbeten kom och originaliteten, clair obscuren försvunno! Nästa tisdag gitvos ännu en gång Män af ära, ett stycke, som för närvarande uppföres af Åhmanska sällekapet på ett så i sanning törträffligt sätt, att hvar och en, som hyser verkligt intresse för att se den dramatiska konsten väl representerad på vår scen, ej bör dröja att njuta deraf, isynnerhet nu, då ej så synnerligt lång tid återstår för dylika njutningar. Ty det lärer väl beklagligen vara en dyster sanning, att dir. Åhman samt med honom större delen af hans sällskap med nästk. oktober månads början lemna oss. Saken har utgjort det allmänna samtalsämnet under den förflutna veckan och många äro väl de planer, som uppgjorts och skola uppgöras för alt rädda oss från en sceniek ruin i en icke långt afligsen framtid. Då vi sjelfva ämna att mer än en gång återkomma till denna, enligt vårt sörmenande, för vårt samhälles moraliska utveckling, högligen vigtiga fråga, åtnöja vi oss med att i dag återgilva en ose tillhanda kommen uppsats, hvilken, som det synes, innehåller åtskilligt beaktansoch bebjertans-värdt. Uppsatsen lyder som följer: Några ord I Göteborgs teaterfråga. Vår stad och vår konstälskande allmänbet ha i snart fyra år haft nära nog hvad man kal!ar en stående teater, hvars utmärkta styrelse förts af en man, som icke skytt några uppoffringar, för att småningom höja den till en teater af rang. Så har han samlat kring sig de bästa skådespelarekrafter, som funnits att tillgå; han har uppsatt sina pjeser med en omsorg, en lyx, som i vissa fall täflat med om ej öfvergått hufvudstadens k. scener, och, hvad säkert är, aldrig förr skådats på Göteborgs teater. Men vi måste också medgifva, att publiken varit tacksam. Den har troget följt hr Åhman i hans strafvanden. Eit nytt spektakel — ett utsäldt bus; och icke en gång, nej, fem, sex, ända till ätta gånger med lika utmärkt resultat har ett dramatiskt spektakel kunnat upplefva. Och jublet, bifallet sedan, — publiken har lärt sig värdera, omhulda och älska dessa sujetter, som arbetade för dem. Kritiken har ofta artigt plockat bort törnetaggarne, för att endast strö rosorna; den har tänkt: litet beröm skadar aldrig grand-, det lifvar till nya sträfvanden, till ytterligare omsorg, det ger artisten sjelfkraft och ger honom mod att taga djerfvare steg fram, på sin bana. Hvar och en inom samhället har med ett ord gjort allt, för att här understödja bildandet af en stående teater. Nu säga rykten och tidningar, att denna tanke var en illusion. Göteborg förlorar till pästa speltermin sina konstnärer, dess vackra teater blir åter en anhaltsstation för alla kringresande sällskap, och den fasta stam af förmågor, som bär utgjort ett helt skall splittras och skingras, Gud vet bvart? Och hvad är skälet till detta? Är br Åbman missnöjd? Hvad önskar och begär han af Göteborg? Af staden tro vi icke att han begärt något anslag, ofvertygade att om han gjort det, det icke varit svårare att utverka, än för Musikföreningen. Icke heller tro vi, att hr Åhman är trött af sina sträfvanden; det bevisas bäst af att han, som det säges, antagit plats vid hr Stjernströms nya solkteater. Det är mycket bra för hr 8, att så på en gång få en teatergarderob och ett bibliotek i sådant skick som hr Åhmans, men månne icke den senare svart skall ängra sin lemnade sjelfständighet och ärofulla verksamhet? Dock, hr Åhman har icke förbundit sig att uppoffra sig för oss. Göteborg får tacka för hvad det sett och se sig om på annat håll efter en man, passande att fatta spiran, när hr Åbman lemnar den. Ty hvarför skulle väl rikets andra stad behöfva sakoa en fast teater? Och sujetter? Skall det bli så svårt att få största delen af hr Åbmans att stanna?, Här ha de haft ett hem, en vänkrets har slutit sig kring dem, som vi hoppas, nog fast att hålla dem Kar De äro vana vid publiken, publiken vid dem. Ivem vet hur det kan gå deruppe? Det nya bländar, men det är ej allt guld, som glimmar; och blir det icke bättre än här, veta vi ej något skäl till omflyttning. Här spelas tre dagar i veckan, i Btockholm alla, således mera arbete. Der finnes en publik, van vid och partisk för de k. teatrarne, och det kan dröja länge innnan ens jemförelser göras än mindre jemvigt tillkämpas. Tånken, tänken på detta och kasten ej lättsinnigt bort hvad I hafven! Der står teatern, en prydnad förstaden, men må den icke bli ett blott monument, må Göteborg visa sig häruti frikostigt som alltid, och den summa somgfordras är ju icke enorm för att kunna lemna sujetterna garantier. De förflutna åren visa, att teatern kan försörja sig sjelf. Och mannen till styret, skulle väl kunna fionas. Ilvem vet också om det skulle behöfvas? Kanhända har hr ÄÅhman ännu icke så bundit sig. att ej ett qvarstannande vore möjligt, men är donna sak, olyckligtvis, defioitift afgjord, så må vi i tid arbeta för vår egen del. En disponent af teatern, en bildad och konstälskande man, borde väl fionas, inom vår egen stad, och en skicklig scenisk styresman skulle väl kunna uppletas, villig att åtaga sig denna fortroendepost. Åunu blott några ord. Vi veta att det i Göteborg finnes personer som ifra för en tysk opera under nägra månader. Sådan ha vi haft förr och det har offrats mycket penningar på den, utan annat resultat än att det ändå burit omkull. För den Dramatiska teatern har icke gifvits lnågot och vi tro att den ändå år sjelfva kärnan, som har stått frisk och stark och burit goda frukter. Således god vilja, och ett godt handtag i början och Göteborg skall ej förlora sin goda teater för ett affärsföretag deruppe i Stockholm. Vi sluta nu, men måhända få vi framdeles anledning att vidare yttra oss; må nu detta endast gälla som ett upprop till br Åhman, till hans sujetter, till hvarje sann vän af konsten och en god teater i Göteborg. Göteborg d. 9 dec. 1873. Z. I ändamål att anskaffa medel till inköp af tidsealiga målskjutningsgevär gifva medlemmar af friv. skarpskyttekåren i afton och i morgon afton å Mindre Teatorn musikaliskdramatiska soirer, hvartill ett ganska lockonde program återfinnes i dagens annonsafdelning. I anseende till ordinarie musikanförarens bortrosa anföres den-lilla, men naggande goda musikkåren af musikdir. A. Nordlin, den förtjenatsulle tonsättaren till operetten En afton på IIaga, uppförd på k. stora teatern, för närvarande bosatt bärstädes och nu senast uppbofsman till ett par ypperliga högtjasessnger fard anh mana utförda vid gl.