Göteborgsposten – 11 december 1873, sida 2

nes ansigte? IIvarföre kunde jag ej lika väl inbilla mig se ett småleende på hennes ansigte? Ah, det var en skönhet sådan englarne ha. Kunde den blott ha varit ett foster at min inbillning? Hon önskade, att jag ett år efter hennes död skulle gifta mig med Sylvia, och dock låg det der djupt sorgsna uttrycket i hennes ögon. Jag önskar nästan, att jag kunde bryta min förlofning med Sylvia, men det kan jag ej göra. Jag är full af vilda fantasier denna qväll. Det var ej något spöke; sannolikt är det min sjuka hjerna, som gjort alltsammans. I morgon skall jag vara lugn igen. Trots alla sina argumenter kunde han ej fördrifva minnet af den älskliga uppenbarelse, som hade framställt sig för honom och sedan försvunnit. Han försökte tänka på andra ämnen men förgäfves. I flera timmar gick han fram och tillbaka i de stora rummen, derefter begaf han sig in i Bernices sängkammare. Bädden var densamma, som då hon begagnat den. Han knätöll vid sängkanten och snyftade högt. Under en lång stund låg han der på knä, och så småningom blef han lugn, men det var det gamla med förtviflan beslägtado lugnet, som återkom. Han reste sig upp och vred ner skrutvarne i gasrören, så att det blef rådande en halfskymning, hvari hvarje föremål i rummet blef fullt tydligt; derefter kastade han sig fullt klädd på en soffa framför kaminen. Han kunde ej sofva i den säng, hvari han trodde att Bernice hade dött. Han låg med tillslutna ögon och en resfilt bredd öf