Göteborgsposten – 6 december 1873, sida 1

Fedor Rostoptschin. Kap. 1. Min födelsedag. Den 12 mars 1765 bytte jag ut mörkret mot dagsljuset och blef mätt, vägd och döpt. Jag kom till verlden utan att veta hvarför, och mina föräldrar tackade med anledning derat försynen af samma skäl. Kap. 2. Min uppfostran. Man lärde mig allehanda saker och åtskilliga tungomål och med tillhjelp af en god portion fräckhet och charlataneri lyckades det mig understundom att passera för lärd. itt hufvud inrättades till bibliotek för inkompletta arbeten. Ännu eger jag nyckeln dertill. . Kap. 3. Mina lidanden. Jag plågades af mina lärare, som utvecklade mitt förständ, af skräddaren, som snörde in min lekamen, af qvinnor, af äregirighet, egenkärlek, onödiga sorger, af furstar och minnen. Kap. 4. Hvad jag saknat. Jag har saknat förmågan at tre njutningar, hvilka skattas högst af menniskorna: att bestjäla andra — lefva för mat och dryck — och inbilla mig sjelf, att jag var någonting. Kapt. 5. Märkvärdiga epoker. Då jag hade hunnit till 30 år upphörde jag att dansa, då jag blef 40 att behaga damerna, då jag blef 50 att bry mig om den allmänna opinionen, och nu, då jag är 60, har jag uppbört att tänka. Sälunda har jag efter hand blifvit filosof och egoist, hvilket vill säga ungefär ett och detsamma. Kap. 6. Moraliskt porträtt. Jag var istadig som en åsna, nyckfull som en kokett, uppsluppen som ett barn, lat som ett murmeldjur och dristig som Bonaparte — allt som det föll mig in. Kap. 7. Ett vigtigt beslut. Då det icke lyckades mig att bli herre öfver min fysionomi, gaf jag äfven min tunga fria tyglar, fick derigenom den ovanan att tänka högt och förskaffade mig på så sätt en och annan treflig stund samt otaliga fiender. Kap. 8. Hvad jag var och hvad jag kunde ha varit. Jag var ursprungligen begåfvad med stor fallenhet för vänskap och att tro verlden om godt. Hade jag blifvit född i guldåldern, är det ganska sannolikt, att jag kunde ha blifvit en god menniska. Kap. 9. Mina förtjenster. Jag har aldrig lagt mig i andras giftermålsfunderingar eller lyssnat till käringsqvaller, aldrig rekommenderat någon kock eller någon doktor och har följaktligen aldrig förehaft något attentat mot mina medmenniskor. (Kap. 10. Mina sympatier. Jag har tyckt om små bjudningar och skogspromenader. För solen hyste jag en ovilkorlig vördnad, och då hon gick ner, blef jag ofta svårmodig. Bland färgerna tyckte jag mest om den blå; bland rätter: färsk oxbringa med pepparrotssås, bland drycker: friskt vatten och bland nöjen: komedier och lustspel. Bland menniskor föredrog jag dem som hade öppna, uttrycksfulla ansigten. Puckelryggiga af båda könen ha alltid på mig utöfvat en oförklarlig dragningskraft. Kap. 11. Mina antipatier. Jag har alltid afskytt dumma och elaka karlar, intriganta och hycklande fruntimmer, tillgjordhet, herrar med krusade lockar, sminkade damer, råttor, likörer, metafysik, rabarber, polisen och galna hundar. Kap. 12. Mitt lifs analys. Döden motser jag med lika så liten fruktan som längtan. Mitt lif har varit en illa skrifven melodram, deri jag vexelvis bar spelat hjeltarnes, tyrannernas, älskarnes och de värdiga fädernas roller — men aldrig betjentroller. Kap. 13. Min belöning. Min största lycka är den att vara oberoende af de tre individer, hvilka för närvarande styra Europa. Efter som jag är rik tillräckligt; har jag vändt affärerna, och, efter som jag är tillräckligt gammal, politiken ryggen; vidare intresserar jag mig icke längre för musik: jag har således intet att beställa med Rothschild, Metternich och Rossini. Kap. 14. Min grafskrift. Här under hvilar Med utlefvad själ, Uttömdt hjerta Och utsliten l5305 En stackars död fan — Var så god och gack vidare! Kap. 15. Tillegnan. O du allmänhet! Lidelsernas osannfärdiga organ, du som höjer till skyarne, nedsölar i smutsen, lofsjunger och baktalar, utan att veta hvarför, klingande bjellra, ljudande malm, ditt eget eko, vansinnige tyrann utsluppen ur tvångströjan, du mixtur af de skarpaste gifter och de ljufvaste aromer, du hin håles representant hos menniskoslägtet, du furie inhöljd i den kristliga kärlekens mantel, du, som jag fruktat i min ungdom, respekterat i min mognare ålder och som jag nu på min ålderdom så innerligt föraktar — dig vare dessa memoirer tillegnade i glädjen öfver att jag ändtligen kommit utom ditt område. Jag är nu död och i följd deraf döf, blind och stum! Gud gifve att du till din egen och menniskoslägtets båtnad vore detsamma. Som man finner hade salig Fedor sina egna åsigtor om menskligheten och den del deraf, som kallas för Åallmänheten. Hamlet, denna Svanens från Avon mäktiga skapelse, detta väldiga drama der ytterligheterna beröra hvarandra, der de vildaste lidelser brottas med menniskobjertats ädlaste känslor, der tankedjup, humor och satir bilda ett snilleverk, som uthärdar jemförelser med bvilket annat som helst, har åter upptagits på Nya Teatern. Den nuvarande uppsättningen är i det närmaste densamma som förra säsongens, men det nuvarande utförandet visar en ytterligare utveckling framåt hos innehafvaren af titelrollen, hr Ahlström, som ådagalägger ett i de minsta detaljer genomstuderadt spel. Kan han nu endast fullkomligt frigöra sig trån en i vissa delar — t. ex. numera i den berömda monologen: Åvara eller icke vara — bortarbetad vana att lägga alltför stark tonvigt på sista stafvelsen (mitt hjerta briste), så torde hans Hamlet vara den enda, som i någon mån närmar sig det öfverlägsna återgifvandet å k. Stora teatern. Fru Raa är måhända i vissa afseenden icke fullt lämplig att ge en bild af den ljufva Ophelia, men i vansinnighetsscenerna är hennes spel så utmärkt, hennes föredrag så gripande, att tårar fukta äfven den minst lättrörde åskådares ögon. Hr Hellanders Horatio är ovilkorligen det bästa, vi hittills sett af denne unge, för sin konst varmt intresserade skådespelare. Naturligast och mest öfverensstämmande med rollens karakter, torde under alla förhållanden vara, att Horatio framställes snarare som ung