Göteborgsposten – 5 december 1873, sida 2

sunnits proviant i fästningen, då denna gaf sig, och han förstod ej, hur medlemmar af municipalrådet kunnat påstå något sådaut. En annan öfverläkare, M a ftre, bekräftade dessa uttalanden och tillade, att marskalken dagligen besökt alla ambulancer och sjukhus, personligen samtalat med soldaterna, tröstat dem och kommit dem på allt möjligt sätt till hjelp. Generel Rivigre påstår som bekant motsatsen i sin anklagelseskrift. Samma dag började afhörandet af vittnena af den femte kategorien — om förlindelserna med den natisnala försvarsregeringen och provinserna. Det första vitinet ver Grosper Andre, maire i Ars under kriget. Det hade syckats honom att den 23 aug. få en depesch inskickad i Metz. Budet hade sytt in den i stöfvelsulorna. Senare hade man lyckais intränga i staden genom en vattenledning; men då en preussisk vaktpost upptäckte dette, blef äfven den vägen stängd. Andre anmärkte derpå med anspelning på försvarsregeriogen: Det lyckades mig verkligen några gåoger att smuggla in tidningar i Metz; men jag vet ej, om marskalken någonsin fick i pina händer utrikesministern (kavres) bekanta depesch, den som slutar så: Vi afstå ej en sten från våra fästen, ej en tums bredd af vår jord. Dessa sista ord ästadkommo stor rörelse blend åhörarne. Mayer, redaktör för -hIndådendant de la Moselle?, klagade bittert öfver miluärmyndigheternas uppträdande emot pressen; man hade förbjudit honom att skrifva både om militära ämnen och politik. Han cade, att han sjelf visat stort deltsgande för de rörade och gagnat dem mycket genom sit blad, men att Bazalne aldrig besökt ambulancerna. Charet, en tapper och modig ingeniörkapten, gaf dock bevis på, att detta pressens underiryckande icke var så alideles utan skäl. Jag hade, sade ban, till uppgift att söka anckaffa emissarier. Jag valde män, på hvilka man kunde lita, men det var tyvärr mycket svårt att organisera ordentligt, emedan alla ville vara med. Isyvnerhet besvärades vi mycket af pressen i Metz. Fn deg läste man i en tidnipg, att den person, som ville gå till Tbionville, kunde förtjena 500 sres, en annan dag att det var 1600 fres, för att icke nämna, att hr Mayers tidning gaf sig till att trycka krigsartiklarne och med spärrad stil framhöll, att de generaler, som kapitulera på öppna fältet, skola straffas med döden. Detta ver mycket bedröfligt, ty fienden erfor der igenom våra svåtigheter; jaz klagade, men tidvingsskrifvarne fortforoSå vidt Cheret bade sig bekant, lyckades det ej för någon af hans utskickade at slippa igenom ue fientliga linierna. Derefter uppträdde en möngd olika vittnen, hvilka bade lyckats intränga i Metz: en arbetare vid namn Crusein, som blef gripen af preussarne, afklädd ända til skjortan och redan hade repet om halsen för att hängas, men likväl lyckades att komma undan, underofficerare och löjtnanter hvilka krupit på händer och fötter genom vattenledningar, fattiga daglönare, som genom list och farliga nattvandringar passerat förposterna o. s. v. Det var lättare att komma in i fästningen, än ur den. Fästningens förbindelse med den yttre verlden var endast ringa och ytterst svår. D. 7 sept. hörda man som ett rykte af vågra utvexlade fångar, att Mac Mahon haft olycka vid Sadon, och fastän preusserne berättade, att hela hären tegits till fåoga, att kejsnren förts till Tyskland och att revolution utbrutit i Paris, ville man likväl icke tro derpå. Först i slutet af september lyckades en hög fransk officer smyga sig in i Metz; han medförde ett nummer af Journal des Debats hvari stodo namnen på den nya försvarsregeringens medlemmar. Ett vittne berättade, att marskalken hade det, då han såg, att Kirafry blifvit polisprefekt. Ungefär samtidigt erfor man, att Strasbourg kapitulerat. Marskalken skall då hafva yttrat: Nu är spelet förloradt! Vi måste sluta fred och börja på nytt om ett parår !. Vid förböret d. 17 nov. väckte det en viss sensation, då direktören för franska ban kens kontor i Metz. Blon deall sade, att han d. 15 aug. förbjudits att föra en summa af 40 mill. fres till Paris, hvilka derför också söllo i fiendens händer. Uvem förbjöd er det: frågade hertigen af Aumale. General Coffinigres ! svarade vitinet. Följande dagen förekom, hvad man skulle kunna kalla: den romantiska perioden i det blodiga dramat, Regnier affären, detta stycke äfventyr, som så plötsligt dyker upp i tragedien. Times korresp. i Versailles skrifver härom bl. a. följande, hvilket vi vilja återgifva, ehuru vi ej anse oss kunna gifva Regniers personlighet samma betydelse som korresp, Har man väl öfvervägt hvad följden skulle blifvit, om Rågnier haft lycka med sig? Planen var god, och den var i kortbet denna: — Resågnier besöker kejsarinnan. Han ber henne gitva sig ett slags kännetecken, för att han skall kunna anses för hennes agent. Han förklarar för Bismarck att det säkraste medlet;till freds ernående är att underhandla med regentskapet. Han gör den store statemannen uppmärksam på, att den nationala försvarsregeringen förklarat Tyskland krig å outrance ; Tyskland skall stå sig bäst genom att komma öfverens med kejsardömet, som vill sluta kriget och förhindra det gagnlösa offret af Frankrikes blod och penningar. Han vinner kansleren för sin plan. Innan han begitver sig till Wilhelmshöhe, önskar han göra sig försäkrad om god utgång för sin kloka och patriotiska plan genom att vinna chefen för den enda franska armås, som är qvar. Äfven detta lyekas bonom. Åttöljd af Bourbaki lemnar han Metz. Generalen reser till England. Rägnier till Tyskland. Underhandlingarne börja och gå i god ordning. Ett vapenstillestånd proklameras d. 10 okt. Den sista kejserliga kammaren, senaten och kejsarinnan mötas på en neutral punkt af landområdet. Bazaine i spetsen för sin arm vakar öfver det. Fred ifslutag. Kgicgaren afgagoar og fronan EKrioat