Göteborgsposten – 5 december 1873, sida 1

Lord Chetwynd påskyndade sina steg fram och tillbaka i rummet. — Det finnes blott ett sätt, på hvilket ni kan eller vill qvarstanna, förmodar jag, utbrast han häftigt, och det är såsom — såsom min hustru! j — Oh, Roy! utropade miss Monk med hänryckning, i det hennes mörka ögon brunno af längtan och hennes röda kinder fingo en ännu djupare rodnad. För ett ögonblick var Chetwynd tyst och förvirrad. Miss Monk väntade på, att han skulle säga mer. Han förstod, att hvad han i ctt obevakadt ögonblick yttrat hade blifvit tolkadt såsom ett halft giftermålsförslag. Sedan han återvunnit fattningen, yttrade han med djupt allvar: — Sylvia, jag hear aldrig älskat mer än en gång. Mitt hjerta är begrafvet med min hustru; alla mina förhoppningar hvila i hennes likkista. Jag liknar ett fartyg, som blifvit kastadt upp ett redlöst vrak på en klippig kust. Jag hade ärelystaad — den är förbi. Jag var full af förhoppningar — nu äro alla mina förhoppningar döda. Jag motser ingenting ennat med längtan än min återförering med henne. Det skulle vara grymt att göra er ett gifternålsanbud, att binda er, så ung, skön och qvinnlig, vid ett hjertr så lefnadstrött och förslöadt som mitt. Jag älskar er blott med en broders kärlek. Beraice i himlen är fortfarande min — min hvstru! Miss Monks ensigte blef g.oåigt blekt. Skulle priset gå henne ur hönderoa i samma ögonblick hon trodde, satt hon fasttagit det? Chetwynd såg hennes sinnesrörelse och misstog sig om onledringen dertäll.