Göteborgsposten – 5 december 1873, sida 1

hennes lif. De voro åter förlofvade, och han kunde gifva henne åtminstone en broders smekning. — Oh, Roy, denna stund ersätter mig för allt hvad jag uthärdat, utbrast miss Monk. Allt hvad jag begär är att tillåtas göra er lycklig. Jag kan ej hoj pas att någonsin intaga den kära Bernices plats, men i sinom tid torde jag ändock få min egen lilla vrå i ert hjerta, Jag har lidit så mycket. Mitt lif har utan er varit liksom en lång död. Slut mig närmare intill er, Roy, och gif mig förlosningskyssar. Ändtligen — indtligon tillhör jag er! Chetwynd slog båda armarne om henne och yttrade i bruten ton: — Himlen välsigne er, min trolofvade, min dyra Sylvia, och måtte er framtida lycka bli en fullkomlig ersättning för era förflutna sorger! Han böjde ner hufvudet och tryckte en kyss på hennes läppar. Hon höll honom intill sig och gaf honom kyss på kyss. En suck, ett andetag, ett svagt prasslande, liksom fläkten af en vioge eller rörelsen af en fruntimmersklädning, förnams i rummet. Chetwynd, som fortfarande hål! Sylvia intill sitt bröst, såg otrivilligt upp. Hans blick mötte en syn, som gjorde honom stum och orörlig. I den breda öppningen till växtrummet stod hvad han ansåg vara en vålnad af hans förlorade Bernice. Hon stod mot en bakgrund af svagt upplyst löfverk