Göteborgsposten – 28 november 1873, sida 2

A-3. en ovanlig öppenhjertighet. Jag skall ångra det i morgon. Glöm derföre hvad jag sagt och låt det vara som om det aldrig blifvit yttradt. Lord Chetwynd sökte den resandes hand och gaf den en varm tryckning. — Eder sorg är större än min, sade han. Låtom oss vara vänner. Ni står ensam i verlden; låt mig vara någonting mera för er än en främling. Jag har aldrig träffat en man, till hvilken jag kännt mig så starkt dragen som till er vid första åsynen. Skola vi vara vänner? — Som ni vill, ehuru en lefnadstrött man som jag ej är en passande vän för er. Ni är ung, mylord. och skall i sinom tid lära att bära er sorg med undergifvenhet. Ert förtroende till menskligheten är ej rubbadt; er lycka har ej blifvit förstörd genom menniskors falskhet. Ni torde till och med en gång komma att gifta om er och erhålla en viss grad af lycka i ersättning för den ni förlorat. Ni är för ung för att öfverlemna er åt förtviflan. De båda männen samtalade med hvarandra under hela den mörka och ruskiga natten. Nära daggryoingen gick mr Tempest ner. Då han visade sig vid trukosten, var han åter lika kall som han varit, då han först kom ombord. Han var fortfarande på vänlig fot med lord Chetwynd, men gaf honom ej mer något förtroende. Hans förslutnas bok var åter tillsluten, och han hade ej för afsigt att åter öppna den. Men de båda männen voro vänner nu och för alltid. Just den omständigheten, att Tempest i ett ögonblick af ovanlig svaghet blottat sin själ, var ett band mellan dem, som aldrig skulle brista.