Göteborgsposten – 28 november 1873, sida 2

Eran Utiandert. Telegrasen har visserligen under några dagar haft brådt med att framställa Virginiusaffären mellan Nordamerikas Förenta Stater och Spanien såsom nära nog utjemnad, eller åtminstone på god väg attbli det. Så är likväl ingalunda förhållandet, och Amerikas regering har på intet sätt lemnat sin intagna barska hållning. Hon har ej ens afvaktat kongressens sammanträdande för att uttärda ett ultimatum, utan har verkligen redan på eget bevåg låtit ett sådant afgå, innehållande anspråk och fordringar, hvilka ÅTimestillochmed anser vara för öfverdrifna. Detta ultimatum säger, att den af spanska myndigheterna uppbringade ångaren Virginius var ett amerikanskt fartyg, infördt i Unionens register, hvadan regeringen i Washington avser sig ha rätt alt ensam för sig tordra upprättelse af Spanien. Och såsom vilkor för denna upprättelse ställer hon dessa bestämmelser: 1. Spanien återlemnar Virginius till Förenta Staterna tillika med de öfverlefvande af besättningen; 2. Spanien gör afbön för den kränkning, som tilltogats Förenta Staterna; 3. Spanien utbetalar skadesersättning till de afrättades anförvandter; 4. Spanien straffar dem, som låtit utföra och utfört afrättnivgarna, och 5. sätter omedelbart i gällande kraft de dekret, som frigifva i beslag tagen amerikansk egendom. Till sist uttalas den amerikanska regeringens ifriga önskan om slafveriets upphäfvande på Cuba. Innan man erfarit, hvad svar Madridregeringen afgifvit eller ernar afgifva på denna framställning, torde det vara för tidigt att beräkna sakens sannolika utgång — en fredlig biläggning eller Cubas besättande af amerikanska trupper och frihetsförklaring. Först och främst måste de öfverlefvande från Virginius utlomnas af de cubanska myndigheterna, i den fordran äro Amerika och England eniga. Det är ej gerna tvifvel underkastadt, att presidententen Castelar i Madrid förklarat sig villig alt ingå härpå; men sannolikt har han ej nog väldo öfver de frivillige på Cuba, hvilka der ba makten, för att kunna göra sig åtlydd. Och då detta faktiskt visat sig vara förhållandet, skall Amerika besätta Cuba, derom kan man vara fullt förvissad. Dess regering har beslutat det, kongressen skall i det hänseendet ej göra något motstånd, och Eygland biträder som bekant till principen saken, Det gör tillochmed anspråk på att få vara med om besättandet, emedan ätven engelsmän på Virginius afrättats. Men Amerika vill helst vara ensamt och grundar derför sin fordran derpå, att Virginius var ett amerikanskt farlyg, som uppbringats i öppen och således neutral sjö, hvarför den amerikanska flaggan blifvit kränkt. Ett sådant antagande godkänner ej England, utan säger ÅTimes, att Virginius icke var något privat fartyg, utan en blokadbrytare i de upproriekes tjens: — och för blokadbrytare är straffet som bekant konfiskering, hvarför den amerikanska regeringen således icke heller kan fordra fartygets utlemnande. I Amerika forttara sjörustniogarne. Flottan skall uppbringas till en styrka af 49 fartyg med 643 kanoner.