att jag lefver. Jag ämnade, då jag skref detta bref, sjelf beröfva mig lifvet, men jag var ej seg nog dertill. — Konhända att hon är död? — Kanhända. Jag reser tillbaka till England för att se hennes graf, ifall hon är död, för att uppfånga en skymt af hennes ansigte, om hon lefver. Jag skall ej gifva mig tillkänna för henne, och jag återvänder icke enkom för att se henne, Chetwynd, utan för att uppfylla en helig pligt, som jeg allt för länge försummat. Jag har länge fruktat, att jag kunde dö utan att ha uppfyllt denna pligt, och ehuru jag så länge försummat den, kan jag ej dö i frid så länge den ej är fullgjord. Det är denna pligt, gom för mig till England. — Älskar ni ännu er hustru, mr Tempest? Förlåt frågan. — Nej. Då min högaktning för henne försvann, slocknade äfven kärleken. Hon ljög för mig, då hon sade, att hon älskade mig; hon var falsk mot mig i hjertat; hon hatade och afskyddo mig. Full af svek, tillräckligt svag att för sin gamle tillbedjare bekänna, att hon afskydde sin man, kunde hon väl ej vänta att jag efter upptäckten deraf fortfarande skulle lefva tillsammans med henno, fortfarande älska henne. Ni inser således, att det är bättre att förlora en hustru genom döden, mylord. Jag vet ej hvilken impuls som drifvit mig till att för er förtälja min historia. Den omständigheten, att jag närmar mig England och ett jag åter får tala mitt halft förgätna modersmål måtte hos mig bryta förbehållsamhetens skrankor. I denna storm och detta mörker har jag blifvit förledd till