Göteborgsposten – 26 november 1873, sida 1

2 2 2 — — — maren åsigter eller intressen bana sig väg in i konseljen. Men, torde någon fråga, hafva då alls inga försök gjorts inom vår representation för att ens som on liten späd planta åtminstone införa det parlamentariska styrelsesättet? Åligger icke just det landtmannapartiet, som ju vill gå och gälla såsom målsmän för demokratien, eller äro våra landtmän så upptagna af sina egna materiella intressens befrämjande, att ingen tid är dem till öfvers för den högre politiken, hvartill den parlamentariska sjelfstyrelsen väl bör räknas? Måhända misstager jag mig, men det förekommer mig så, som skulle åtminstone i två fall af precist lika beskaffenhet försök i ofvantydda syftning blifvit gjorda vid sistlidne riksdag af majoritetens i Andra kammaren förare — en benämning, som vid närmare eftersinnande torde vara den rätta, i stället för den förut använda, ledare, enär till denna majoritets egenheter äfven bör räknas, att den inom sig på det sätt alltid hyllat den parlamentariska sjelfstyrelsen, att tillvaron at några ledare icke erkännes, hvarföre ock de, som tillåtas föra majoritetens talan, egentligen blott göra det ex officio och dertöre gå främst i diskussionen, men likväl endast betraktas som piqueurer; då likvisst någon kan öfversätta detta ord med törridare och deraf taga anstöt, fastän donna benämning i föreliggande fall obestridligen mest öfverensstämmer med realiteten, så tillåter, jag mig framgent i stället för ledare begagna förare, och denna benämning torde icke majoriteten anse för sig förödmjukande. En ledare har stor magt, men en förare ingen: han handlar efter order, han är egentligen blott en beställningaman, utan sjeltständig verksamhet. De tvenne fall, af lika beskaffenhet, i hvilka man möjligen kan spåra ett försök att, om än blott som ett litet profexporiment, känna sig före, huruvida vår riksdag vore benägen antaga det parlamentariska styrelsesättet, rörde två, hvad beloppet beträffar, ganska obetydliga anslag å tillhopa — 4000 rdr. Det var denna summa, som vid sistlidne riksdag i den kungliga propositionen rörande statsverket blifvit begärd till arvoden för de extra-ordinarie tjenstemännen i civiloch finansdepartementena i ändamål att befrämja ärendenas gång inom nämda departement. Begge departementscheferna hade ådagalagt, att göromålen högst betydligt ökats, att det låge i allmänhetens intresse, att målen så skyndsamt som möjligt expedierades, och att med ifrågavarande belopp (deraf 3000 rdr till civiloch 1000 rdr till finansdepartementet) äfven afsågs att vid dessa departementer fästa de tjenstemän, hvilka nu uppburo ett ytterst ringa årligt arvode (i parenthes sagdt mindre än en vanlig dränglön på landet) och af hvilka flere redan i tio år arbetat i statens tjenst. Andra kammarens ledamöter i statsutskottet segrade der genom den förseglade sedeln, och de ifrågavarande anslagens beviljande afstyrktes; motiveringen i betänkandet är särdeles karakteristisk, och redan i den, men ändå mera i de yttranden som några alt utskottets ledamöter afgåfvo, då frågan i Andra kammaren diskuterades, framskymtade, att ett experiment på området för den parlamentariska sjelfstyrelsen var å bane. I betänkandet bestriddes icke anslagens beböflighet, eller ens antyddes, huru de extraordinarie tjenstemännens arbetsbiträde skulle kunna undvaras, och det kan ju icke heller förnekas, att när ett antal skickliga tjenstemän arbetat för mindre än en vanlig dränglön, så var det ju skäl försöka, om de dermed skulle vilja fortsätta vidare. Men hvad som förebars såsom skäl för afstyrkandet var, att då 1871 års riksdag beslutat en underd. skrifvelse med begäran Lom en förenklad anordning af göromålen i de till statsförvaltningen hörande embetsverk för åstadkommande af såväl större skyndsamhet vid ärendenas behandling, som ock nedsättning i kostnaderna genom indragning af möjligen obehöfliga tjenster, skulle, enligt utskottets förmenande, ett bifall nu till de ifrågavarande anslagen (obs. 4000 rdr) snarare befästa den nuvarande organisationen än befordra förverkligandet af den utaf riksdagen åsyftade förändringen. . De ifrågavarande extra ordinarierna, med dränglönerna, hade bort känna sig stolta öfver den återhållande kraft, som statsutskottet tillmätte dem i afseende på embetsverkens reorganisation och statsförvaltningens förenkling; men statsutskottet sade ett och tänkte ett,annat. Utskottet hade, såsom hr Hedin ganska riktigt under diskussionen i Andra kammaren framhöll, tillegnat sig en vigtig del af det preussiska krigföringssättet, nemligen gjort en