Göteborgsposten – 24 november 1873, sida 1

in väg bland ruinerna och hunno fram till en tröskel, på hvilken qvinnan med ljuset stod. — År det engelsmannen? frågade den gamla qvinnan Ja, jag ser det. Ni är välkommen, sir. Det är svårt att leta sig fram mellan dessa stenar, men den sist förlidna natten var stormig, sir, och den murgrönsklädda muren ramlade. Hon drog sig tillbaka in i rummet med sitt ljus. De nykomna följde henne och kommo in i ett stort gammalmodigt kök med stengolf åtskilliga stora hvälfda fönster, en spisel, några trästolar med höga ryggstöd och hyllor med blanka kopparkärl. I spiseln var en brasa upptänd, och Monk lade Bernice framför denna. Den gamla qvinnan ansade om elden, så att den brann lifligare. Hon var en passande vårdarinna för denna gamla borg, ty äfven hon hade sett sina bästa dagar. Hon var mycket gammal, och hennes tunna gestalt var böjd, men hon hade ännu qvar både styrka och liflighet. Hennes ögon voro skarpa och klara. Hennes hår, hvitt som snö, låg slätkammadt under en hög mössa af oklanderlig hvithet. Hon gick med käpp, men hon stödde sig ej på den. Hon var af walesisk börd och hade bott hela sitt lif i den gamla borgen. Hon kunde minnas, när i hennes unga dagar glädje och liflighet herrskade i dessa fuktiga gamla rum — när gäster trängdes på den ensliga romantiska platsen — när glada unga ryttare fyllde gårdarne — när lustyachter seglade på hafvet framför borgen — när tjenare sysslade i köket och festligheter, dans och glädje