Göteborgsposten – 21 november 1873, sida 2

5 SGLVÖTAHUDnHA ÖCH hIÖ0UIILUODRA MANA: Rattegangsoch Polissaker. Foliskämmaren. Snatteri. Fattighjonet Johannes Bengtsson från Kållereds socken i Åskims härad var den 14 dennes ute på något slags ströftåg, då han händelsevis passerade enkan Charlotta Petterssons bostad på Thorkulla i samma socken. Ute på ett gärde derstädes var ett parti blångarn, ungefär 14 fe, uthängdt till blekning. Detta såg Johannes med snikna ögon och kunde icke hålla sig från att knipa detsamma. Sedan bar det af till närmaste krog för att ;i bränvin blöta den tillgripna varan. Länge räckte dock icke glädjen, ty snart kneps Johannes och införpassades till cellfångelset. Vid förhöret tycktes han vara både döf och stum, men polismästaren afgjorde saken kort och godt samt remitterade målet till Askims häradsrätt, dit Bengtsson med snaraste på fångkärran kommer att färdas. Stenkastning. En i hög grad häftig och oregerlig person, smedarbetaren Anders Andersson, boende i 4:de roten, stod i torsdags inför dombordet, att ansvara för det han d. 17 d:s på e. m. i rusigt tillstånd inkastat en större sten genom en ruta på dörren till bolagsvärdshuset n:r 35 Stigbergsliden, hvilken sten träffat en der innevarande arbetskarl Olof Pettersson i hufvudet, så att blodvite uppkommit. Andersson förklarade i en jämmerlig ton, att han kommit att begå ifrågavarande handling af ett misstag, men han kunde icke göra reda för den närmare beskaffenheten af denna sin distraktion. Som målsegaren var vid förhöret frånvarande, uppsköts målet på 8 dagar, dels för att inhemta underrättelse om Petterssons tillstånd efter våldet och dels för att höra vittnen. Andersson, som flera gånger såväl för fylleri som andra förseelser varit till polisen inkallad, har bland sina meriter äfven den, att stundom vid dåligt lynne öfverfalla och slå sin hustru, oftast utan ringaste orsak: En, för hvilken lifvet är likgiltigt. Sällan finner man, dess bättre, bland de samhällets olycksbarn, som dels af vårdslösad uppfostran, dels af egna dåliga böjelser kommit på afvägar, hvarifrån är svårt att återvända, personer, hvilka med sådan fräckhet tillstå sina förseelser och för hvilka straffet är af så ringa och likgiltig betydelse, som säckbäraren Edvin Olsson, hvilken i torsdags stod inför polisdomstolen. Redan många gånger straffad för hvarjehanda förseelser, har han naturligtvis blifvit känd såsom en mindre aktad och pålitlig samhällsmedlem och hans namn har ofta stått inregistreradt i de offentliga organerna under rubriken Råttegångs-och Polissaker-. Detta har mannen numera tagit till en slags förevånning, då ban i sitt vilda och obändiga lynne förfördelat eller ordvexlat med någon, och framdrager vid polisförhören vanligtvis hvad har jag att lefva för, då jag genom tidningar är utpekad och utskämd i samhället. Hans senaste bedrifter äro följande. Den 18 d:s på e. m. träffade han på Magasinsgatan månadskarlen C. J. Andersson, som stod och samtalade med ett par personer. Utan minsta orsak, om icke något gammalt groll, rusar han på denne, hotar att skära halsen af honom, samt kastar, under utösande af smädliga och på heder och ära gående skymford, ett par större gatstenar efter A., i akt och mening att träffa honom. Denne undvek dock skyndsamt stenarne och skyndade efter polisbetjening. Dagen efter, då en öfverkonstapel i Ölssons bostad vid 2:dra Långgatan skulle för gårdagens våldsgerning inkalla O. till polisförhör, försökte han först smyga sig undan, men då detta icke lyckades öfverhopade han, konstapeln med likaledes ärekränkande uttryck samt hotade honom med stenar. Följden blef att Olsson hemtades med tjenliga medel till torsdagens polisförhör. Olsson erkände i sin vanliga fräcka ton alla dessa lagbrott, förklarande att som han i alla fall skulle sluta på fästning, var det honom likgiltigt om det skedde nu eller senare. Att han flere gånger hotat att ta lifvet af Andersson erkände han äfven, liksom att han kallat såväl honom som polisöfverkonstapeln för tjufvar c. Sätt in mig på lifstids fästning, om ni vill, det qvittar — jag skall ändå dit, yttrade han. På polismästarens vänliga uppmaning, att man ej bör så uppfatta lifvet, tillade O., att det numera icke hade något behag för honom. Förs sina skymfliga tillmälen mot målsegaren Andersson och polisöfverkonstapeln, den senare stadd i tjenstgöring, samt hot och försök till öfvervåld mot nämnde personer, dömdes Olsson att tillsammans böta 55 rdr. Som Olsson jemväl hade utestående 20 rdrs böter, sammanslogos dessa summor till 75 rdr. vid bristande tillgång till dessa böter, fortsatte polismäsaren .. Skall jag undergå 10 dygns vatten och bröd, replikerade Olsson i det han lemnade sessionsrummet, jag känner lagen, jag, lika bra som någon ann. Från Landsorten. Fångade banditer. Från Wenersborg skrifves: Länge hafva inbyggarne här i våra trakter varit besvärade af nattliga gäster, hvilka lika djerft som ulfven knipit fåren lagt sina händer på deras hästkreatur, och tid efter annan har man med harm och förtrytelse läst kungörelser om efterlyste stulne hästkreatur. Bekymret har varit så allmänt hos allmogen, att den måst hålla vakt ute om nätterna för sina stallar. Den 12 d:s anmälde hemmansegaren Bengt Leverin under Kyringe att han föregående natt blifvit genom inbrott fränstulen två hästar,