Göteborgsposten – 20 november 1873, sida 2

— Jag okall lägga in den i biblioteksskåpet, sade han för sig sjelf. Den är af för stort värde för att lemnag obevarad. Och detta är således allt? Det var nästan allt. Der fanns en lock af lord Chetwynds hår, invirad i tuont papper, hvarpå stod skrifvet Min älsklinge hår; der funnos åtskilliga små blyertsutkast, försök att rita lordens porträtt, men ingenting mera. Beraices lif hade ej innehållit några hemligheter, som rörde hennes slägtförhållanden. Den unge marquisen satt länge vid det lilla skrifbordet. Han hade ej varit i detta rum, sedan den dag då hang hustru ansågs ha dött, och nu förekom det honom som om hennes närvaro fortfarande lät sig förmärkas i det rum hon hade älskat. Han hade åter blifvit lugn, men det var ett förtviflans lugn. En sakta knackning hördes på dörren. Hans bleka kinder rodnade af harm öfver att bli störd i denna stund. Han vari begrepp att resa sig upp och skicka bort den som kom så olägligt, då dörren sakta öppnades och Sylvia Monk smög in i rummet. Hon närmade sig marquisen med långsamma, tveksamma steg, liksom om hon blifvit skrämd af sin egen djerfhet men dock ej ville draga sig tillbaka. Lorden såg på henne med allvarligt frågande min. (Forts.)