Göteborgsposten – 19 november 1873, sida 1

Göteborg den 19 november 1873. II. Det torde icke vara ur vägen att något litet skärskåda äfven de uttalanden rörande parlamentarismen, hvilka vi i går anfört ur Björnstjerne Björnsons bref. Hrefskrifvaren tyckes nämligen hafva ansett sullkomligt öfverflödigt att göra sig närmare reda för den parlamentariska sjelistyrelsens nödvändiga förutsättningar. Allmän valrätt och valbarhet, direkta val och en kammare synas honom alldeles nog. Detta är emellertid icke sallet. Innan ännu folken vuxit upp till politiskt sjelfmedvetande, voro konungarnes råd folkens enda representation; men behofvet af en annan gjorde sig känbart, allt efter som de olika lagren inom folken hunno upp till — så att säga — myndighetsålder och lärde sig förstå både sina rättigheter och sina pligter samt visste urskilja såväl sina uppgifter som sin besogenhet. I den ena efter den andra af Europas stater bildade sig också eller bildades sfolkrepresentationer på basen af ärftliga rättigheter, ståndsprivilegier, val m. m. Och i den mån desse representationer hafva hållit jemna steg med folken, ombildat sig eller i sig upptagit deras olika klasser, allt efter som sådana uppstått och hunnit den grad af intellektuel odling och ekonomiskt välstånd, hvaraf det politiska myndighetstillståndet efter de olika staternas kraf betingats; i den mån desse olika samhällsklasser kommit att i representationerna ingå i jemn proportion, så att icke en klass till förmån för sina intressen kunnat förtrycka en annan, utan verkligen hela den politiskt myndiga delen af folket blifvit i stånd att harmoniskt samverka i fullföljden at de uppgifter, hvilka äro desamma af staten ålaggde — i samma mån är ock möjligheten af en parlamentarisk sjelfstyrelse förhanden. Under motsatta förhållanden är den omöjlig. För så vidt icke statens författning lägger hinder i vägen derför, skall väl en parlamentariska partistyrelse under sådana förhållanden kunna uppstå, men aldrig någon folkets sjolfstyrolse. Och emellan desse begge begrepp råder dock en stor skilnad. Om vi t, ex. antaga, att i ett land funnes blott en kammare, allmän och oinskränkt valrätt och valbarhet, omedelbara val samt arvode för de valda Kc., och vi derjemte för tydlighetens skull tänka 088 samhällsbyggnaden under den gamla, alltid till någon grad sanna bilden af en pyramid, hvars bas bildas af millionerna, under det att de genom högre gåfvor — odladt förstånd, kunskap, rikedom o. 8. v. — öfver desse upphöjde alltid måste utgöra ett fåtal, hvilket, numeriskt beräknadt, i jemförelse med de förre kanske betyder rakt ingenting — hvad skulle väl i ett sådant land kunna hindra parlamentarismen att bli liktydig med den i politiskt afseende minst myndiga hopens herravälde? Men hvem skulle väl också våga kalla detta för en folkets sjolfstyrelse — då ju folkets bästa krafter måhända derinom egde hvarken plats eller gehör? Partistyrelse kunde det deremot vara, och borde i så fall också tå bära detta sitt rätta namn. Då emellertid inom alla samhällen massans numeriska öfvervigt är gifven, har man vanligen också sökt att med vissa för staten betryggande bestämmelser ordna folkrepresentationerna. I Danmark är landstbinget stäldt som motvigt mot det för, snart sagdt, alla andra än fattighjon tillgängliga folkethinget; äfven hos oss är tvåkammarsystemet användt, i Norge tryggar man sig vid census och medelbara val. Björnsons ord om våre konungars förpligtelse att välja frie rådgifvare i öfverensstämmelse med den på tre år valda folkförsamlingens flertal, skulle kunna låta läsaren befara, att hans kunskap om våre statsförfattningar vore lika grundlig, som den han förskaffat sig rörande Preussens eller tyska rikets. Det är ju blott vår andra kammare och danskarnes folkething, som väljas för tre år; vår förste kammare väljes för nio år; landsthinget, med undantag af de kongevalgte, för åtta år — och ändå talar han om den för tre år valda folkförsamlingen. Höra då icke första kammaren eller landsthinget till våra folkförsamlingar: — Troligen är det emellertid hans mening, att de väl tå räknas dit, men med vilkor att ingenting betyda. Det är blott den på tre år valda församlingen, som har något att säga. Men hvarför? Dessa tre år — hvad kan det väl vara, som åt dem ger en så otrolig vigt? Den hastigare omsättningen? — Vi hade haft lättare att förstå fordringen af de nedre kamrarnes allenaberättigande, om de öfra uppvisats såsom befolkade af blott privilegierade perso: ner, hvilkas representantskap icke stode i något beroende at folket. Men detta bade icke A se