Göteborgsposten – 18 november 1873, sida 2

— — GXW E— T————7—Aa2k7;:. . NNN ts2a2242iiie — rusat ut, funnit elden vara lös, gjort allarm samt sprungit ned utför trapporna och derunder sökt att uppväcka öfriga i huset boende personer. Sjelf hade hon ej kunnat få mer med sig, än hon gick och stod i. men hennes bohag var dock brandförsåäkradt. När Hedberg vaknade, stodo tre afträdeshus i Jjusan låga och ihon hade då utropat: Ierre Gud, vi brinna inne!, gjort allarm och kommit-lyckligt ned. Ogifta Engdahl svepte ett täcke omkring sig och lyckades sålunda rädda sig. Polismästaren framstälde till hvar och en af de tre sistnämnda den frågan, om de funnit vindsdörren tillstängd, hvartill de alla svarade nej, och hr Palin tillade särskildt, att densamma blifvit tillstängd af folk, som kommit in från gatan, och sedan röken helt och hållet tagit öfverhand. Ännu en fjerde person af dem, som genom en lycklig skickelse blifvit räddade vid branden i Palinska buset, hördes, nemligen betjenten Eriksson. Denne förklarade på fråga af polismästaren, att han undgått faran på sätt i rapporten omnämts, och tillade, att han vid de särskilda reparationer å taket, som tidtals blifvit verkstälda, alltid varit arbetarne följaktig och sålunda haft tillfälle att förskaffa sig noggrann kännedom om detsamma och derunder kommit att tänka på, att det möjligen kunde blifva det enda sättet att öfver detsamma rädda sig i händelse elden, såsom man lätt kunde befara, komme lös å vinden och således stängde den vanliga vägen. IIan hade deriör uppgjori en iullständig pian, och ai denna begagnade han sig nu i sarans stund. Han blef nemligen uppväckt af kusken Persson med orden: elden är lös, och då han tittade ut genom dörren, såg han, att afträdeshusen stodo i full låga. Persson skyndade genast ut, men Eriksson stannade qvar i rummet ett ögonblick för att rädda sin klocka, sin plånbok och sin bästa rock. Då han andra gången öppnade dörren, märkte han till sin förskräckelse, att det vore omöjligt att bana sig ut genom vinden. Så hastigt hade elden utbredt sig. På vinden såg han ingen menniska, men hörde deremot flere jemmerskri. Han kröp då ut genom fönstret, knackade på taket öfver makarne Grunditz vindskupa och ropade åt dem att följa honom, men hade ej tid att vänta eller se sig om och uppnådde såsom ofvan nämts en säker tillflyktsort. Häretter hördes de begge patrullerande poliskonstaplarne Hede och Nyberg, hvilka först från gatan upptäckt den utbrutna eldsvådan. Den förre hade klockan något före half 2 från hörnet af Malmtorgsoch Jakobs Kyrkogatorna märkt, att rök uppsteg ungefär på midten af den åt honom vettande delen af det brutna taket å Palinska huset, och en kort stund derefter syntes eldslågan uppstiga. Han blåste då af alla krafter i signalpipan för att tillkalla öfriga i granskapet varande polismän, skyndade derefter till den åt Malmtorgsgatan liggande stora inkörsporten och slog allarm. Porten öppnades af tvenne för honom obekanta manspersoner, på hvilka man dock sedermera besynnerligt nog icke lyckats få reda. Dessa hade han underrättat om förhållandet och bedt att de skulle väcka de sofvande invånarne, hvarpå de genast återvändt in i huset. Hede sjelt hade omedelbart derefter begifvit sig till Jakobs, vid Regeringsgatan belägna polisvaktkontor, der rapporterat eldens utbrott samt i sällskap med två andra konstaplar bemtat poliskontorets vid Norrmalmstorg stationerade brandspruta och med denna begifvit sig på väg till brandstället. Först då de med sprutan kommit till Carl XIII:s torg, hade de hört första klämtslaget, och att detta varit det första, var Hede så mycket mera öfvertygad om, som hans begge kamrater hade gjort alldeles samma iakttagelse som han sjelf. Den berättelse, som den andra poliskonstapeln, Nyberg, afgaf, utmärkte sig för reda och klarhet. N. patrullerade på Gustaf Adolfs torg vid i fråga varande tillfälle och hörde derunder något ovanligt buller. En renhållningskärra körde samtidigt förbi, och för att kunna tydligt urskilja det ljud, han hörde och som liknade det af en signalpipa, måste han stanna hästarna, och märkte då från det ställe han stod, strax söder om bysten, en eldtunga uppstiga ungefär på midten af den åt hotell Rydberg vettande hälften af taket å Palinska huset. Han skyndade genast fram och fann vid sin ankomst till ingångsporten vid Fredsgatan denna redan öppnad och ett par eller tre civilklädda personer der före honom. Under det han skyndade uppför trapporna, ropande att elden vore lös, mötte han trenne oklädda fruntimmer, som ilade ned från vinden och i sjelfva vindstrappan (den s. k. stentrappan) mötte han makarne Grunditz, begge insvepta i filtar. Nyberg fortsatte emellertid färden trappan uppför och stannade först då han ej hade mer än omkring fyra trappsteg qvar af stentrappan, emedan han då ej tordes fortsätta längre. — Tror Nyberg, att det varit möjligt för dem som bodde på vinden att då komma ut? — frågade polismästaren. — Ja, nog hade de kunnat komma ut, om de varit färdiga genast som jag kom upp; men osvedda hade de dock inte kommit ut, — svarade konstapeln. När Nyberg såg, att han ingenting kunde uträtta på vinder, begaf han sig ned på gatan och såg då flere personer liggande med nästan halfva kroppen utsträckt i vindsfönstren och bedjande om bjelp samt en som redan utkommit på taket och befann sig å det åt torget vettande hörnet. Från Rydberg anskaffades en matta, efter hvad Nyberg kunde tycka, om 5 alnar i qvadrat, och i denna fattade alla de tillstädes varande personerna — minst 10 till antalet — och höllo den under den vid takfoten i hörnet hängande qvinnan. Ingen synnerlig enighet fanns dock bland dem, som fattat i mattan, och detta gjorde, att denna ej blef ordentligt spänd och icke heller kanske hölls på det mest lämpliga stället. Qvinnan nedföll på ett af mattans hörn och inbars at N. med tillbjelp af andra personer sedan på Rydberg. Utkommen, såg N. eu annan person komma ned från vindsfönstren, och äfven denna bjelpte han in. Sedermera anlände mera folk och N. gick då upp för andra gången efter en mellantid af mellan 17, och 32 timme upp på vinden och fann då vindsdörren stängd. Vidare hördes tvenne personer, nemligen bokhållaren Oscar Bernström och förvaltaren F. Björkman, hvilka antagligen varit bland de allra första, som inträffat vid olycksstället. IIr Bernström berättade, att han tillsammans med hr Björkman kommit gående öfver Gustaf Adolfs torg från Arsenalsgatan och då märkt ett fruntimmer liggande i ett af vindsfönstren och med förtviflad röst ropande: Elden är lös; rädda mig! Båda sprungo då uppför trapporna, mötte på vägen en i ett täcke iusvept karl, som kom rusande mot dem, samt fortsatte färden, ända till dess den på vinden mötande elden gjorde det omöjligt för dem att komma längre. De höllo det emellertid icke för alldeles omöjligt för en person, som befuanit sig innanför elden å vinden, att hafva kunnat undkomma genom den nästan stängda passagen mellan brandmuren och afträdeshusena, om han genast gjort försöket. Utan betydliga brännskador hade det emellertid ej lyckats någon att komma fram. Tillsammans med Bernström och Björkman hade 3 å 4 andra personer samtidigt uppkommit på stentrappan och med hög röst ropat till de innevarande, att de skulle rädda sig. För att om möjligt kunna komma de nödstälda till hjelp sprungo begge nedför trapporna ut på gatan och sökte derifrån att genom stora inkörsporten vid Malmtorgsgatan intränga på gården i förmodan att der finna någon brandstege. Porten var emellertid tillstängd, men genom att med samlad kraft storma på densamma IyCkades Bernström och Björkman samt en tredie