Göteborgsposten – 18 november 1873, sida 1

Göteborg den 18 november 1873. 4 I ett bref från Björnstjerne Björnson, nyligen meddeladi af vår samtida på platsen, yttras bland annat, att våre konungar, omgifne af våre reaktionäre, tro, att Åtronens och altarets framtid hvilar på om konungen sjelf skall välja sina ministrar eller om riksdagen skall välja dem, dervid tillägges, att sistnämda alternativ rätteligen borde uttryckas så: om konungen skall välja dem godtyckligt eller i öfverensstämmelse med den på tre år valda folkförsamlingens flertal. Det säges vidare, att kejsar Vilhelm redan gifvit Tyskland den parlamentariska sjelfstyrelse, hvilken i det senare förfaringssättet innebäres; han tror, heter det, folkets framtid ligga i de direkta val, den allmänna rösträtt, den ena kammare och den med kammaren eniga regering, han sjelf gifvit landet, och han tilltror sig icke att vara en smula Gud på sidan om Gud. Men en sådan hjolpande smula Gud vid sidan af folket, fortsätter Björnson, mena våra reaktionäre att våra konungar böra vara. Och sedan han derpå framställt, huru förödmjukande för 088 en sammanställning i desse hänseenden med soldatstaten, röfvarstaten, junkerstaten måste vara, säger han oss omsider, att derest icke konungadömet hos oss afstår ifrån att längre kämpa emot folkets parlamentariska sjelfstyrelse, skall det i nästa slägtled komma att vräkas öfver ända och gifva rum för en fri republik. Vi hade måhända egt rätt att vänta, det samma organ, som nyss stämplat de i Danmark uttryckta förmodanden om ett från konungamaktens och icko-folkets sida förestående författningsbrott såsom Ålättfärdigt tal, äfven funnit skäl att på samma sätt brännmärka Björnsons utsagor om ett från folkets sida stundande brott af samma slag. Detta har emellertid icke skett. Skulle möjligen häraf böra dragas den slutsatsen, att, enligt vår samtidas åsigt, en gällande statsförfattning visserligen binder konungen men icke folket? — och att således den handling, hvilken, utförd af ena kontrahenten, är det skändligaste dåd, tvärtom, om den begås af den andra, är den rättmätigaste sak i verlden? Vi lemna åt den det vederbör, att, om han vill, besvara frågan, och återgå till vårt Björnsonska bref. — Hvad som i de utdrag derur, vi anfört, främst tilldragit sig vår uppmärksamhet, är brefskrifvarens oreda i framställandet af de förhållanden, på hvilka han grundar sina slutsatser. Han påstår kejsar Vilhelm se folkets framtid i direkta val, allmän rösträtt, en kammare och en med kammaren enig regering. Dessa uttryck låta oss förmoda, att brefskrifvaren afser tyska riksförfattningen. Men straxt härpå åstadkommer han, på grund af det anförda, en sammanställning emellan oss och soldat--, röfvar-och kjunker-staten, med hvilka benämningar man, som bekant, betecknat Preussen. Ögonblicket härefter talar han deremot om Lutfallet af en sådan sammanställning mellan Tysklands regering och parlament ock våra regeringar och parlament. Hvad skall nu allt detta betyda? Det ser sannerligen ut, som om skalden icke visste, hvarken att Preussen eger sin egen representation eller att denna utgöres af två kammare, den ena bestående at ärftliga och för lifstid af konungen valda medlemmar, den andre af ledamöter utsedde genom indirekta val, dervid valrätten utöfvas inom trenne afdelningar, beroende på skattebeloppens storlek. Men känner han detta, och är det ändå med Preussens författning han jemför vår — huru kan han då finna något för oss förödmjukande i sammanställningen? Nog må det väl falla äfven honom i ögonen, och det vid första blicken, på huru mycket bredare sfolklig grund än den preussiska vår författniog är ställd? Och har han icke reda på, hvilka skarpa konflikter för få år sedan egt rum emellan regeringen och das Haus der Abgeordneten, dervid regeringen öppet beskyllts kränka det senares lagliga rättigheter? Eller tror han, att den nuvarande enigheten ovilkorligen alltid hädanefter måste komma att bestå? Att Bismarck, om t. ex. ultramontanerna skulle få ett par rösters öfvervigt i den folkvalda delen af representationen, helt beskedligt skulle med alla sina kolleger aftroppa ur regeringen, endast för bibehällandet af god enighet emellan kung och folk? — Vi anse detta mindre troligt. Ännu torde det komma att dröja någon tid, innan parlamentarismen i Preussen vunnit den slutgiltiga seger, hvars egenskap af ett redan fullbordadt faktum Björnson förkunnar oss. Men är det måhända med Tyska riket och