Göteborgsposten – 15 november 1873, sida 1

Göteborg. En så talrik åhörarekrets som i onsdags ar ej heller hört till ordningen för dagen vid Iusikföreningens orkesterkonserter. Till detta lädjande resultat torde förnämligast två orsaer ha bidragit: först och främst det mer än anligt omvexlande och Ålättsmälta programnet, för det andra åtrån ester att så göra beantskap med den i hufvudstaden så mycket erömda sångerskan m:ll Olena Falkman. M:ll Falkman blef här liksom i Stockholm ned ett åhörarnes förklarade gunstling: hen108 röst eger denna eympatetiska, till bjertat rängande timbre, som utgör ett utmärkande lrag hos våra nordiska sångerskor, hennes föedrag är ädelt, fullt af lif och uttryck, fritt rån all affektation, allt manör. Det märkes tydigt, att sångerskan, som larer gjort sina stulier förnämligast i S:t Petersburg, genomgått in förträfflig skola, men den mästare, som utildat henne, kan också vara stolt öfver sin ärjunge. Det skall utan tvifvel glädja de många uppriktiga beundrare, som m:ll F. i onsdags här förekaffade sig, att erfara, att hon nästa onsdag sjelf ger en konsert på Nya Teatern. Programmet härtill upptager: Ouvertaren till Muntra fruarne, ar Nicolai, och Hebriderna, af Mendelssohn, Svenska folkvisor och folkdansar, af Söderman, Qvällsång, af Schumann, utförda af musikfören:s orkester. Sjelf sjunger konsertgifverskan: Aria ur Orpheus-, af Gluck, Erlkönig, af Schubert, Pagens aria ur Hugenotterna, af Meyerbedr, Sånger af Grieg (Modersorg-), A. Lindblad (-En sommardag), Kjerulf (Synnöves sång) och Lassen (Es war ein Fraum-) samt en svensk och en spansk folkvisa. Hvad säges om ett sådant program! En fattig ung mans äfventyr har åter förskaffat hr Åhman ett fullt hus och gifves, antagligen med samma resultat, i morgon för tjerde gången. Närmast på repertoiren står: Graziella, dramatisk idyll i 1 akt efter Lamartines täcka novell, hvari titelrollen utföres af m:ll Jansson. Hr Ahlström Spelar Ståphane. m:ll Johannesen Rosetta och hr Hellander Henri. Samtidigt är ämnad. att gifvas Jules Vernes, den bekante reseäfventyrsförfattarens bekanta 3:akts komedi Nevön från Amerika!, nyligen med mycket bitall uppförd på Mindre Teatern i Stockholm. Kolllördelningen deri är följande: Stanislas de Frontignac, hr Pousette, Savinien, hans nevö, hr Wagner, Marcandier, hr Sjöberg, Roquamor, hr Strindberg, Carbonnel, hr IIellander. Antonia, Roquamors och Evelina, Marcandiers hustru, m:llerna Wiborg och Johannosen. Madeleine, Carbonnels niece, m:ll Jansson. På Mindre Teatern gifves i morgon afton föreställning af ett litet sällskap under ledning af hr A. Westermark, en skådespelare, med hvilken vår allmänhet förut vid åtskilliga tillfällen fått göra bekantskap och, som man torde erinra sig, är begålvad med en förträfflig organ och ett lyckligt yttre för teatern. Programmet upptager: Veteranens Jule. af Topelius, Den sextonåriga?, vådevill i 1 akt, finskt original, Blomsterflickan, monolog af Säfström, Misstag äro möjliga, komedi i 1 akt efter franskan, deklamation at hr Westermark och sång af mill Cederberg. Musei tafvelgalleri har i veckan fått emottaga, tyvärr endast rtill benäget påseende!, två taflor af G. Saloman. Den ena, HBalklädnuingen, är ett mästerstycke, hvarmed hr Saloman erölrat sig en plats i främsta ledet bland nordens konstnårer. vi ha sett så taflor, som, oaktadt motivet är hemtadt ur den prosaiska hvardagligheten, innehåller så mycken poetisk sanning. I ett enkelt möbleradt rum, hvars alla accessoirer, från rullgardinssnodden i fönstret till klutmattan på goltvet, äro återgifoa med den mest törvillande illusion, ser man en mängd unga, enkelt klädda sömmerskor under öfverseende och ledning at en junonisk sörestånderska i frasande siden sy de sista styngen och sästa blowstergarnityret på kjolen till en luftig hvit balklädumg. En af de unga flickorna tjenstgör som mode-docka, hennes halft förlägna utseende och ställning äro beundransvärdt väl uppfattade, under det att den mot betraktaren riktade blicken liksom tyckes tolka en längtans, men också resignationens suck: ÅAck, aldrig i lifvet blir jag väl så här grann! Till höger knäböjer en annan ung flicka: hon har nyss fästat en yppig mörkröd ros i det rika spetsgarnityret, hennes klara, hslulla blick är riktad mot den stränga föreståndarinnan, den tyckes fråga ett skyggt: Månne det a bra så här? Til venster ligger en tredje sömmerska med ryggen vänd åt åskådaren sysselsatt med att tästa fast den sista spetsvolangen. Vid hvart och ett af rummets båda fönster sitter en ung flicka; den i förgrunden har för en stund låtit symaskinen hvila och håller blicken tankfullt fästad på grannlåtsstöket bredvid henne, helt säkert hägrar för hennes inre öga den stundande balen med alla. dess herrligheter, detta i inbillningen så sköna, de rikas paradis, hvilket för alltid skall vara stängdt för den fattiga eömmerskan. Flickan vid det bortersta fönstret är till utseendet endast sysselsatt med sin söm, men konstnären har lyckats åt henne ge ett uttryck, som tillkännager att hennes inre är sullt sysselsatt med hvad som föregår framför henne, att icke en enda detalj undgår blicken under hennes sedesamt nedfälda ögonlock. : Midt på taflan, i bakgrunden af rummet, A2.. 2 une a;ava mad rvoran åt