Göteborgsposten – 15 november 1873, sida 1

tom stad, att man der framför allt tanker på kaffärorna, litet eller intet på att roa sig och slutomdömet kulminerar vanligen i frasen: Det är en bra tråkig stad! Det må nu så vara, att den, som under hvardagarne, i sin egenskap af inhemsk eller atländsk resande, drifver omkring på trottoarerna, sedan han beskådat Gustaf Adolfs-statyn, Bältespännarne, vaktparaden och Museum eller gjort en tur i vagn Danska vägen eller genom Mastbugget, fullgjort allan rättfärdighet i fråga om att bese staden och att han en sådan dag fåfängt skall leta efter det folklif som rör sig på de stora städernas gator och torg för att icke tala om gränderna, ett begrepp, som alls icke fiones i det göteborgska idiomets ordbok af det enkla skäl, att här sedan urminnes tider icke funnits några gränder. Sagde missnöjde turist skulle dock, om han till exempel varit här i söndags, med eller mot sin vilja, nödgats erkänna att Göteborg alldeles icke är någon -folktom, ej heller tråkig stad, att det jast är en stad, der man både vill och kan roa sig. So här beviset. bi På Nya Teatern gaf man De hundrade 7 lä jungfrurna, hvilka oaktadt allt föroch eftertal dragit till sig en nära nog fullsatt salong; i Börsens rostaurationssal musicerade Gräånnerska dame-kapellet inför ett auditorium, som 5 var nästan större än utrymmet beqvämligen p tillät och i vinterträdgärden å Bloms sal nödgades man helt enkelt afbryta biljettförsäljninö gen. Samtidigt gick en solkström ut och in )? genom hr Schultheis mekaniska kabinett i z lilla salongen nästintill vinterträdgården och då kapellet i denna pauserade, trängde trumpetstötarne från kabinettets jättepositiv med makt in i trädgårdens lummiga bosker .. I hr Schulthei nya panorama i hörnet af Silloch Larmgatorna larmade man högt öfJer att icke så se nog djupt in i glasen och bildade kö, packade som sillar, för att komma åt en af de dyrbara pregenterna till 25 öre pr styck. Vi ha förut talat tillräckligt om De hundrade jungfrurnar; vi ha äfven varit i tillfälle att egna några berömmande ord åt det Grännerska kapellet, hvilket här lyste en kort tid och helt hastigt försvann redan i onsdags på morgonen. Återstår således nu att afgifva ett kortfattadt omdöme om vinterträdgärden. Den stora allmänheten, det är den makt, för hvilken vi alla ändå måste böja oss, antingen vi buga oss bakom en disk, tillbringa vårt lif på en kusbock, bilda nya banker och inbjuda till aktieteckning, låta vårt ljus lysa för menniskomen i tidningsspalterna eller anföra en orkester), sagde mäktige potentat har redan afgifvit sin dom och har genom att qväll efter qväll infinna sig en masse visat att vinterträdgården fallit i smaken. Och man kan ej undgå att finna det trädgårdens anordnare, hr C. P. Lange, gjort sin sak förträffligt. Den i sitt osmyckade tillstånd som bekant alltiog utom vackra och trefliga salen är förvandlad till en lummig park, der mystiskt dunkla grottor öppna sig för att i sin famn mottaga den trötte vandraren. Å upp: höjningen till höger tronar det Beyerböckska kapellet, som, numera fulltaligt och väl ihopspeladt, häsdar sitt gamla anseende. Utom de tre bröderna Beyerböck sjelfva eger sällskapet två goda solister, fiolisten hr Reinboth och cellisten hr Blodeck, den sistnämde, enligt kompetenta domares utsago, en musiker af framstående rang. Restauratören, hr G. Borgendahl, uppbju der all sin förmåga för att motsvara gästernas billiga fordringar; det genomträngande, icke alldeles behagliga matoset lärer väl ej kunna undvikas lika litet som den molnartade cigarrröken och det om begrafning erinrande skarpa doftet från granarne. Hvad som deremot kan undvikas och, efter hvad vi förnummit, hädanefter också blir absolut förbjudet, är insläppandet i salen at hundkreatur, hvilka, seende sig omgifna at menniskobara i öfverrockar och hattar, af träd och gröna buskar, helt naturligt förmena sig vara midt i naturens sköte och följaktligen, också helt naturligt, men föga angenämt för alla, utom möjligen för deras egare, hänge sig åt allehanda hundiska bedrifter af mer eller mindre treflig art. Färt slutomdöme om vinterträdgården kan ) Man inser lätt, hvartåt vi med detta senaste. uttryck syfta. Vi nedskrefvo detsamma i den vänliga afsigten att endast i förbigående vidröra ett ur många synpunkter obehagligt ämne, som dock utgjort det allmänna samtalsäwnet sedan i onsdags. Sedan dess har emellertid bland H.-T:s otaliga signaturer uppträdt ett litet a—., som gör sitt bästa för att rertvå kapellmästaren vid Göteborgs Musikförenings orkester, hr Hallän, från den rättvisa anmärkning, som i denna tidning gjorts mot hans uppträdande vid konserten igonsdags. Vi vilja alldeles icke inlåta oss i ordbyte med förf. till denna gensägelse. Då han sörebrär orkesterns blåsinstrumenter, att de tagit orätt repris och sålunda fallit in rasande, är detta helt enkelt falskt spel af den värde artikelförf. sjelf. Vikunna vidare mycket lätt gendrifva H.-T:s red:s egen lilla älskliga not till detta hr allens senaste arrangement at Södermans folkqväden, hvari det påstås, att hr H. sjelf hyser förkärlek för desamma, hvilket bäst bevisas deraf, att de under sommaren ofta stätt på kapellets program. Hyste verkligen hr H. denna utomordentliga törkärlek för Sveriges mest populäre tonsättare, skulle han helt säkert ha funnit sin lust i att återge arrangementet , i dess helhet, (det innehåller, om vi ej misstaga oss, minst 6 olika melodier) vid de många tillfällen, då det stått på programmet, istället för att endast låta utföra en del deraf. Saken är i och för sig tillräckligt obehaglig för att vi, som å vår sida ega stor aktning för hr IlIallns musikaliska verksamhet inom vårt samhälle, längre skulle vilja uppehålla oss dervid. Det skarpa ogillande, som ERA oo fx hane AnÄfvarlanda och onrsäktliga