Göteborgsposten – 13 november 1873, sida 1

Poa Farskåädaånde och dervid funnit, såsom mal kunde förutse, att den icke förtjenar afseende. Göteborg den 13 november 1873. Nerikes Alleh. har haft en uppsats rörande den närvarande penningställningen och sökt gendrifva de uttalanden rörande betryckets orsaker, hvilka en längre tid varit synliga i en del Stockholmstidningar. Då denna uppsats i någon mån berör, hvad vi för en tid sedan — dock förmodligen sedan uppsatsen i N. A. var skrifven — yttrade i samma fråga, och då den innehåller en del, såsom oss synes, fullkomligt sunda anmärkningar, må vi här å dem åter fästa allmänhetens uppmärksamhet. I fråga om finansministerns mycket omtalade cirkulär beträffande qvartalsuppvisningarna frågar tidningen, om detta cirkulär om noggrannare kontroll å de enskilda bankerna vore obefogadt eller ginge för långt. Härpå svarar tidningen sjelf: Åtminstone borde det ej såsom obefogadt stämplas från den sidan, åt hvars länge tortsatta och i detta fall väl motiverade yrkanden den halft kunde anses såsom en eftergift. I hög grad sannolikt var då, hvad nu är nogsamt ådagalagdt, att de enskilda bankerna icke varit alltför noga med att ständigt hålla sin sedelutgifning inom behöriga gränser och i skäligt förhållande till kassan. Ådagalagdt är, att . börja delvis operera svulsten, som ej utan våda kunde skäras bort med ett snitt. Fyra dagar på året, säger han i sitt cirkulär, skola de enskilda bankerna och deras vexlingsombud hafva nytvättadt linne. Det föll dem ovant för, och de få frossbrytningar vid de perioderna; men de skola vänja sig dervid, och efter någon tid skall det ej bekomma dem illa, att i hvardagslag ha linnet rent. Finansministern lär nog ej ge vika för deras jämmer, som se obehöriga inkomstkällor tillslutna, utan torde fast heldre, när tiden mognar, taga ett andra steg framåt, än det tagna tillbaka. Vi hafva mer än en gång framhållit det önskvärda i den i fråga varande kontrollen, och vi skulle ej, äfven om penningställningen varit sämre, än den verkligen för vid pass fjorton dagar sedan var — isynnerhet i hufvudstaden — kunnat biträda den fordran, som blifvit framstäld, att man skulle lossa på detta band. En del af våra privata bankinrättningar hafva alldeles tillräcklig vinst af sin rörelse, för att man icke skulle kunna fordra, att de, äfven utan bescielsen från denna kontroll, må hafva skyldighet att — såsom vår mest celebre skriftställare i banktrågor en gång yttrade — Åväl betjena allmänheten. Emellertid torde det väl vara finansministerns mening att erhålla någon annan grund för de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, än den som nu har till följd de s. k. qvartalsstrypningarna. Han har ju också uppfordrat våra bankmän att derom yttra sin mening. Denna nya grund skulle väl tillämpas, då vi få den nya myntfoten. Om emellertid förändringen då genast kan införas eller endast på längre tid och med bibehållande tillsvidare af en kontroll motsvarande den som nu utöfvas, det får tiden utvisa Vi anse dock sannolikt, att en del förhållanden ställa sig så, att vi tå ett temligen långt öfvergångsskede. Det kommer väl att spörjas, om ej de enskilda bankerna fortfarande behöfva riksbankens sedlar till vexlingskassor, likasom det väl torde hända, att de och hela affärsverlden hårdt skulle drabbas af en alltför snar indragning af de lägre sedelvalörerna, men när vi verkligen hunnit till en önskvärd förändring af de enskilda bankernas organisation, har väl Ner. Alleh., lika litet som vi, någonting emot, om qvartalsstrypningarna upphöra. Rörande en annan omständighet — nemligen let hufvudsakligen af en skriftställare i Dasens Nyheter öfverklagade tilltaget at rikenanken att höja sin depositionsränta — yttrar J. A. som följer: För oss, som anse riksbanken hafva under en ång tid vanvårdat ett af sina ursprungliga hufvudyften och en vigtig gren af vanlig bankrörelse, då len, snart sagdt, visat från sig depositioner, kan den mständighet, att banken nu, då den af flera anledingar finner önskligt erhålla sådana, åter så att äga Öppnar depositionsrörelse, icke innebära något ; ynnerligen harm ullt. Medgifvas må dock, att den ir astiga ränteförhöjningen från 4 till 42 och snart Jat tterligare till 5 procent var egnad att ådraga sig lycken och ej alldeles önsklig uppmärksamhet. Emeletid är riksbankens depositionsränta icke högre, än friga Stockholmsbankers, och några af dem bjuda, m stentligt eller enskildt, en half procent öfver riks-se anken och kamraterna. —. Likasom N. A. synes vara, äro vi beti ägna att anse, det -höjningen kunnat före-säå isas vid någon lämpligare tidpunkt, men mot re jelfva åtgärden vilja vi ej yttra 088, och hafva ce j ens i förbigående omnämt densamma, då I nä — —— PP OL O — .eS — — — —— A— —— Moan Monk viacta I Tys 0 1 0