Göteborgsposten – 12 november 1873, sida 1

kuskbocken med pipan i mun och öppnade vagnsdörren. Monk satte ifrån sig sin korg, öppnade sin lykta och lät ljuset strömma in i vagnen samt lade sin hjelplösa börda på vagosdynorna. — Sofrer hon, sir? frågade Flack förvånad, eller är hon blott afsvimmad? — Hon svimmade nedanför kullen, sade Monk lugnt. Promenaden var för påkostande för henne. Flack blickade betydelsefullt med sitt venstra öga. — Detta var den besynnerligaste enlevering jag någonsin hört talas om, sade han. Ni har varit borta i två timmar och kommer tillbaka bärande en flicka, som är vanmäktig! Hvarföre säger ni ej sanniogen på en gång? Jag är ju i ert våld och skulle ej våga att skada er. Hvad är en enleveriog mot hvad jag gjort? Blott en barnlek. Ni kan lika gerna anförtro mig alltsammans, herre; jag skall tjena er troget. Monk vände ljuset mot mannens ansigte. Han såg, att han var uppriktig. Han visste, att han kunde lita på honom. Flack var i hans våld och angelägen om att vara honom till behag på allt sätt. — Nåväl, jag skall anförtro er saken, Flack, sade han med skenbar uppriktighet. Ni vågar ej spela falskt spel med mig, det vet ni. Om ni ville försöka det, skulle ni komma i en svårare belägenhet än ni någonsin varit i. Ni var med i det der rånet på Regentstreet förliden månad, då en parlamentsledamot nästan blef strypt och beröfvad sin börs och sitt ur. Det erbjöds en belöning af hundra pund för tillfångatagandet af hufvudmannen för