Göteborgsposten – 11 november 1873, sida 1

— Bättre? upprepade Bernice och stirrade förvirradt på honom. Obh, Gilbert, är detta ställe Chetwyndska grafkoret? Är allt det som ni nyss sade mig sannt? Äro dessa mina begrafningskläder? Har jag varit här — lemnad att multna bort i en ef dessa rysliga likkistor — lemnad åt maskarne, åt mörkret, åt den förfärliga ensamheten bland alla dessa lik? — Ja, Bernice. — Oh himmel! de begrofvo mig lefvande! Och om Di ej hade kommit till mig, Gilbert, skulle jag ha vaknat upp i en af dessa förfärliga kistor — skulle ha sträfvat förgäfves, hopplöst för att komma upp! Kanske skulle jag ha gnagit köttet af mina armar, kanske skulle jag ha ryckt af mig mitt hår i min förtviflan. Jag skulle ha ropat, och mina rop skulle ha fyllt min likkista och gjort mig döf, men ingen skulle ha hört mig! Och på det sättet skulle jag ha legat der och långsamt dött! Oh, Gilbert, huru skall jag någonsin kunna återgälda er för den lyckliga slump som förde er till mig? Jag kan ej förstå, hvarföre ni kom hit — — Det var en sällsam försynens skickelse, Bernice. Jag har en gång sett en skendöd menniska. Han vaknade till lif vid sin egen begrafning. Ni hade samma utseende som han, då jag såg honom liggande i sin kista, och jag fick en plötslig idå — ett slags instinkt att, ehuru ni synts vara död i sex dagar, lifvets gnista ännu kunde glöda inom er. Jag talade med doktor Hartright om mina misstankar; men han gaf mig allvarsamma förebråelser och sade, att ni verkligen var död och att mina misstankar