Göteborgsposten – 11 november 1873, sida 1

DS —— ——7767x77 nanna, ningar äro yrvakna, och har derföre beslutat att aldrig läsa dem. De äro, säger han, hvar och en på sitt vis lite vridna. Men i tisdags fick han en ny förargelse, då han med egna ögon uppdagade, att på midten af kungliga slottets norra fagad anbringats den svenska nationalflaggan på en hög stång. Till denna åtgärd har Jan icke medverkat. Den der flaggstången står honom visserligen icke i vägen, men den är först nu upprest, han har icke från barndomen hunnit vänja sig vid den; deu är en nyhet och derföre sårar den hans konstsinne — han är ledamot af Nordiska konstföreningen —; och den misspryder slottet: detta är ju statens egendom, hr X. är en medlem af staten, och han har således äfven en viss andel i slottet. Att nationalflaggan svajar der som tecken, att konungen vistas der, anser vår vän obehöfligt, enär hvar och en som vill veta, om kungen är hemma eller borta, kan derom få besked af slottsoch krigsknektarne. Anmärkningen att öfver riksdagshuset svajar nationalflaggan, då landets representanter här äro samlade, affärdar vår vän dermed att det är en sak för sig, och erinringen att öfverallt i utlandet är det sed, att der de resp. regenterna residera, flaggas äfven, gendrifver vår vän med den slående anmärkningen: det rör mig ej. En plats på Stockholmsbänken i riksdagens Andra kammare blir nu ledig, emedan friherre Gripenstedt har nedlagt sitt mandat. Dermed är en lysande, verksam och inflytelserik politisk bana, fullföljd under mer än 30 år och vid 17 riksdagar, afslutad. Endast en representant före frih. Gripenstedt har utgifvit i samladt tryck sina offentliga yttranden. Frih. G. har aldrig — såsom flere af hans samtida representanter — tillåtit sig att undertrycka något af sina offentliga yttranden, och han har desto mindre behöft vidtaga en så klandervärd censur, enär det han yttrat aldrig varit för honom komprometterande. Emellertid förestår snart ett nytt riksdagsmannaval i hufvudstaden. Att ersätta frih. Gripenstedt i Andra kammaren tilltror sig väl ingen, men till och med att på den plats han innehaft der insätta en ny representant är med stora svårigheter förknippadt, fastän hufvudstaden eger omkring 7500 valbara personer. Det är otvifvelaktigt, att ibland dessa finnes ganska många med de erforderliga egenskaperna; men det är i hög grad anmärkningsvärdt, att af de, som kunna ifrågakomma, befinnes ingen enda så allmänt känd af valmännens flertal, att de kunna förena sig om någon. Uppställes såsom kandidat on embetsman — och det är gifvet, att inom den här talrika embetsmannagruppen måste finnas det absolut största antalet med verklig bildning — så ropa genast våra demokrater: ringen embetsman! Uppställes någon börsman, så skyndar han att undanbedja sig förtroendet på grund af enskilda angelägenheter som taga hela hans tid i anspråk. Lyckas man uppdaga någon industriidkare, som tros vara lämplig, och uppställes han, så mötes man med samma ursäkt som från börsmannen, och erfarenheten har visat, att när vetenskapsmän blifvit valda, så ha de antingen snart tröttnat vid, eller befunnits temligen opraktiska för det politiska lifvet. Här finnes visserligen äfven några -permanenta kandidater, men just derföre och emedan de, trots ifriga agitationer, fallit igenom, äro de nu ändå mindre gångbara. Vid början af innevarande år, noga räknadt den 31 mars, gjorde landtmannapartiet, anfördt af hr Key, ett raskt försök att få öfvertaget inom Nya Dagligt Allehandas aktiebolag, men misslyckades, hvilket resulterade till en rättegång, hvars ganska pikanta detaljer jag vid lägligt tillfälle skall meddela. Då emellertid planen att omstöpa N. Dagligt Allehanda till en i landtmannapartiets intresse arbetande tidning slog fel, blefvo underhandlingar inledda med folkskalden Per Thomasson om inköp af hans tidning ÅSvenska Medborsaren; men då utan framgång. Nu har underhandlingen med hr Thomasson om försäljningen af nämnda veckoblad afslutats: litteraören Alb. Andersson-Edenberg är den synlige köparen och skall blifva tidningens redaktör och ansvarige utgifvare, och om än tidningen cke kommer att angifva sig såsom landtmantapartiets organ, blir den dock partiets språkör inför den publik, som tidningen har och san förskaffa sig. Hittills har hr Anderssondenberg varit den habilaste medarbetaren i Dagens Nyheter och är fullt hommastadd i andtmannapartiets intressen, farhågor och för1 1. — ara AK