Göteborgsposten – 11 november 1873, sida 1

Han hade ej förr öppnat dörren till detta, än han stannade under inflytande af en plötslig skrämsel. Bernice satt upprätt på stenbänken med ena handen på pannan, liksom om hon försökte draga sig till minnes hvad som passerat, och i det hennes mörka ögon med ett uttryck af fasa och vämjelse irrade från punkt till punkt i det dystra grafhvalfvet. Det var någonting så spöklikt i hennes person, omhöljd af den hvita fladdrande klädningen och med det likbleka ansigtet, att Gilbert Monk, hvars nerver voro betydligt uppskakade, för ett ögonblick föreställde sig henne såsom en uppenbarelse i stället för en lefvande varelse. Föraktligt småleende åt denna sin dårskap i samma ögonblick han blef medveten deraf, närmade ban sig till henne. — Känner ni er bättre nu, Bernice? frågade han, i det han antog en ton af ömmaste deltagande och dolde den fröjd som vaknat i hans inre.