Göteborgsposten – 6 november 1873, sida 1

af denna art, som någonstädes finnes i verlden. Som det icke är någonting ondt, som ej har något godt med sig, så skall den nu inträffade teaterbranden verksammare än någonting annat påskynda nya operans fullbordande, hvarmed annars sett mörkt ut, då arbetet derpå sedan 1870 års händelser nästan alldeles afstannat. I afvaktan på att operan åter skall få flytta in under sitt eget praktfulla tak, kommer den, säger man, att begagna någon annan teater, förmodligen Chatelet. Det är också nödvändigt, ty det är, oberäknadt de egentliga artisterna, en personal af icke mindre än tusen personer, som deraf ha sitt uppehälle, och som nu plötsligt finna sig satta på bar backe. När jag vid 8-tiden på morgonen begaf mig åt detta håll, företedde de omgifvande gatorna en egendomlig prägel. På börsplatsen såg det till hälften ut som ett marknadstorg, till hälften ett läger. En mängd af dem, som bodde närmast intill brandstället, hade velat rädda hvad de kunnat af sina saker. Somliga hade burit bort hvad de kunnat, an dra hade lagt beslag på åkdon, som kommit i deras väg. Vanliga fiakrar voro lastade med sängkläder, gardiner, möbler och alla möjliga slags effekter, under det att egarne suto sofvande bredvid kuskarne. Gatorna voro nemligen fullkomligt afspärrade och ingen af dem, som hade flytt undan branden, kunde äterkomma hem till sig. Jag träffade en tjensteman vid 3:dje arrondissementets mairie, som ligger vid rue Drouot, hvilken tog mig under sin segid, och jag lyckades, tack vare honom, att slippa igenom bevakningskedjan. Mairiets gård var bokstafligen fullproppad af saker, räddade från teatern: tåtöljer, kanapåer, pendyler, kandelabrar, bronser, böcker, partiturer, manuskripter, kostymer och alla möjliga andra föremål, hvilka talrika tjenstemän sökte att ställa i ordning. På en förgyld tron, ingenting mer och ingenting mindre, midt på gården satt sjelfve ministern för undervisningaväsendet och de sköna konsterna, den kolossale hr Batbie, omkring hvilken stod en talrik grupp, deruti jag igenkände operans direktör, hr Halanzier, direktören för de sköna konsterna, hr Charles Blanc, den gamle baron Taylor, alla konstnärers vän, och många andra. Från teatergården, der faran nu var förbi, men som företedde en förskräcklig bild at förödelse, fortfor räddningen at effekter, och hela operans personal var på henen, ådagaläggande all möjlig ifver. Genom den nerramlade väggen såg man hvad som förut hade varit salongen och scenen, nu blott en oformlig hög af rykande roiner, derutur emellanåt höjde sig en obändig låga. Det är knappt man ser här och der en jernställning, en bit af takhvalfvet med den nedsvärtade srisen eller ett stycke af taklaget, som håller sig uppe, liksom genom ett underverk. Midt öfver sjelfva scenen högt uppe i vädret sväfvar en liten gångbro af jern, som begagnats för maskineriet. Ångsprutorna äro ännu i full gång och hela haf at vatten gjutas oupphörligt öfver ruinerna. Man berättar, att flera menniskolif blifvit spilda, och att en stor mängd personer, icke allenast af de inom teatern boende, utan ock bland grannarne, fått all sin lösegendom antingen uppbränd eller förstörd. Bland de förluster, som operan lidit och som mest beklagas, äro de nya dekorationerna till operan Jeanne d Arc, hvilka för ett par dagar sedan kommit in och som omtalades såsom mästerstycken. Lyckligtvis blef dock parriturot räddadt, men kompositören Mermet, som i många år väntat på att få sitt stora verk uppfördt och nu stod så nära målet, lärer vara förtviflad. Dekorationerna till Profeten, Don Juan, Hamlet, Judinnan, Faust, Hugenotterna och Afrikanskan ha delat samma öde. Åtskilliga byster och andra dyrbara saker, som prydde toyererna ha äfven gått förlorade, men arkiverna räddades och — hvilket ändå var en lycka i olyckan — kassan, som innehöll öfver 100,000 francs. Räddaren af denna var teaterns nye tenor, hr Salomon. Han behöfver förmodligen icke frukta att någonsin få sin lön nedsatt!