Göteborgsposten – 6 november 1873, sida 1

rigt i en fullkomlig ovisshet i detta hänseende, så väl rörande tid som ställe. Man vet icke eng, om elden legat och rufvat ända sedan föregående qvällen, då Profeten gafs, utan att komma till utbrott, eller om den uppkommit under förmiddagens repetition till Mermeta nya opera, Jeanne d Arc. Om platsen tror man sig endast veta, att det var i dekorationsmagasinet som elden utbröt. Åtminstone var det derifrån, som lågorna först slogo ut. Brandmanskapet ankom med vanlig skyndsamhet till stället, men det synes ha rådt någon kontusion i afseende på anordningarne, så att, ehuru väl det vanliga eldsläckningsarbetet genast börjades, de stora ångaprutorna icke kommo att användas förrän efter förlusten af en dyrbar halftimma. Trupper höllo vakt på alla de kringliggande gatorna och den första oqvadronen, som ankom, kommenderades af hertigen af Chartres, grefvens af Paris bror. Stora operan är, som de flesta torde veta, belägen mellan gatorna Drouot, Grange-Bateliore, och Lepelletier, samt genom två långa passager, de begge Passages de VOpera, förbunden med Boulevard des Italiens. Alla dessa omgifvande gator äro trånga och obeqväma, och särskildt skulle opera-passagerna (hvilkas nedra våningar under ett glastak utgöra en fortlöpande rad af butiker, men de öfre våningarne, minst fyra, fem i höjden innehålla större och mindre våningar), när en eldsvåda trängde dit, upphäfva tanken på hvarje möjlighet både att släcka och att rädda. Faran var också i detta fall nu ytterst stor, men till all lycka kunde man bli herre öfver elden, hvarförutan hela qvartoret varit invigdt till en säker undergång. Nu qvarstå passagerna och hela boulevardsidan oskadade äfvensom den delen af sjelfva teaterbyggnaderna, som vetter ditåt och der direktionens byråer, direktörens våning m. m. befunno sig, hvaremot de tre öfriga sidorna äro förbi. Den nu inträffade branden ger anledning att kasta en återblick på Operans öden i Frankrike. Det slags skådespel, som bär detta namn, iofördes här redan på 1500-talet af en viss Boif, som installerade sig vid en gata, rue des Foess S:t Victor, af hvilken en del, trång, smutsig, mörk och eländig, ännu i våra dagar qvarstår. Denna nyhet uppmuntrades lifligt af Carl IX och Henrik III, men isynnerhet af Catharina af Medicis, som från sitt hemland Ivalien var van dervid. — År 1659 flyttades operan till en annan gata, som bar ungefär samma namn, rue des Fosses, densamma som nu heter rue Mazarin, der den inrättades i ett bollspelshus, hvaraf sjelfva grunden ännu står qvar (ehuru ötverbygnaden blifvit förändrad) midt emot rue Guinegand. — År 1672 fick operan den benömning, som den ännu bibehåller: Academie royala (impriale, nationale) de musigue, och fick till direktör den ryktbare Lulli, som flyttade den till bollspelshuset Belair, beläget vid rue du Vaugirard i närheten af Luxembourgpalatset och trädgården. År 1673 flyttades den till Palais royal men uppbrann 1763. Operans personal gaf då representationer först på Tuilerie-teatern och förde de sedan en ambulatorisk tillvaro, intill dess år 1770 en ny sal hunnit byggas vid Cour des Fontaines, nuvarande Place Valois, på en tomt som hertigen af Orlåansa hade upplåtit för ändamålet. Äfven denna sal uppgick i lågor, d. 8 juni 1781. En provisorisk sal uppfördes då vid boulevard Saint Martin på sex veckor, men operan kom att qvarstanna der ända till 1794, då den fick hemvist i en ny sal vid rue de Richelieu, midt emot biblioteket, på den plate som nu upptages af Square Louvois. Det var vid ingången till denna sal, som hertigez af Berry d. 13 tebruari 1820 blef mördad af Louvel, efter hvilken händelse beslöts, att teatern skulle nedrifvas och ett försonings-monumeant i dess ställe uppföras; det första skedde väl men icke det senare. Det nu nedbrunna operahuset uppfördes då i stället och invigdes d. 19 augusti 1821. Det räknades på den tiden och ännu i våra dagar för nästan ett utomordentligt verk i sin art — icke för dees yttre utsoendes skull, som tvärtom var ytterst anspråks, löst och ingalunda i ögonen tallande, men för dess rymlighet och ändamålsenliga anordning. Hufvudbyggnaden upptog en yta af 1000 metres, hvartill kommo magasiner och flyglar af 5300. Sjelfva scenen var ofantligt stor, och bottnen, som var delad i tre våningar, var lika djup som salen var hög. Emellertid motsvarade teatern icka längre vår tids stora anspråk, och det var derföre samt för att åt Paris skaffa en ny prydnad, som under kejsardömet företogs byggandet af Nya Operan, den mest storartade och praktfulla byggnad