Göteborgsposten – 3 november 1873, sida 2

tj falla igenom, på teatrar i Tyskland och Oatert I rike. Vi vilja, ty vi önska det så gerna, se häri yttringarne af ett begär efter att fylla sinnet med andra, friskare och sundare bilder. Teatern är neml. icke någon utväxt från samsuället eller någon bredvid detta stående instioj tution, Teatern måste återgifva samhällets sinre lif, såsom vi nyss sade, och är det sant, att den franska teatern f. n. söker att reformera sig, ehuru arbetet måste gå långsamt, ty man mäktar ej genomföra sådana hvälfningar i tänkesätten eller smaken på en dag, att den vill rena och två sig fri från den moraliska spetälska, som alltför länge beherrskat densamma, då är detta äfven ett bevis på att lifskrafter arbeta inom samhället, hvilka skola småningom omskapa det. Det skulle föra oss för långt, att söka utreda de sociala förändringar, som enligt vårt förmenande stunda i det landet, hvilket städse logiskt drifver stämningarne ut till deras spets och derför måste ofta bli skådeplatsen för förvecklingar. Men det böra vi frambålla, att den del af bourgoisien, hos hvilken de anseddare moderna dramatiske skriftställarne hemtat karaktererna för siva teckningar — denna af permanent gulafeber lidande bourgeoisie som finner sin tillfredsställelse i luculliska dinerer, i orgier der demi-monden för spiran, der sjelfva den svalkande murgrönan vissnar snabbt genom libationernas feberhetta, i svindlande börsspel hvilka skola ersätta det sunda förvärfvet vid fyllandet af kassan — sannolikt ej längre skall intaså samma dominerande ställning som förr på scenen och således icko heller i samhället. Begäret efter rikedomar, dyrkan af konsten att hastigt blitva rik, sör alt med dessa rikedomar köpa sig njutningar, obekymrad om morgondagens ånger och tomhet efter dagens rus, — se der främsta kännemärket på denna klass, som strött guld tör konstnärerna, ej af kärlek till konsten utan derför att deras alster förhöja det sinliga nöjet, och dermed ätven genom sin smak bragt den bildande konsten ned till den anatomiska ståndpunkt, der den, updantagen oafsodda, helt nyss befann sig; som likaledes gifvit litteraturen dess riktning och gjort en Dumas Clemenceau, så energiskt, så diaboliskt glänsande den i tekniskt hänseende än är, en Feydeaws Fanny m. fl. till tidebetecknande verk; som tillochmed ej varit utan inverkan på do religiösa förhållandena genom att gynna en tom materialism, hvilken funnit sitt slagord i frasen: det fins ingen-Gud, blott on kraft, och denna kraft är verlden sjelf! En andlig ständpunkt, som förträffligt ötverensstämde med njutningsbegäret, för hvilket det närvarande är allt, evigheten en dunstbild, som enlast i fantasien får verklighet och hvilken man itminstone skyr i det längsta att betrakta annorlunda än som en fras, uppfunnen af kyrcans tjenare. Ett härvid karakteristiskt drag för stämninsen är, att teatern i Frankrike återvärdt till Idre skriftställares arbeten och begagnar dem, ills de närvarande hinna att inarbeta sig i det ya åskådningssättet. Med stor framgång gifer t. ex. Theåtre Francais f. n. Margiis de 2 Seigliere hvilket drama som bekant vill häfa den verkliga aristokratiens plats i samhälet. Afven Octave Feuillets här i dagarne gifa stycke En sattig ung mans äfventyr har ör kort tid sedan med framgång åter uppirts, och de olika Paris-teatrarnes repervir sysselsätter sig mycket med äldre alster, er en sann aristokrati, bördens samt bildninens, uppställes som föremål för den sceniska ehandlingen. Företeelsen är anmärkningsärd, och i hvad mån berör Feuillebs nyssämnda skådespel detta förbållande?