Göteborgsposten – 3 november 1873, sida 2

YEULVYCHAGningen vid ärets slut rdr 7450: 51. Teater. I . En fattig ung mans äfventyr. Skådespol i 5 akter af Octave Feuillot. Det var dock något sol i det andra franska kejsardömet. Under det slog den bättre sociala komedien ut sin blomma, om ock dess För Någ i tiden för julikonungadömet och den var en organisk utveckling från en Seribes, Mussets, Bayarda, Dumas d. ä:s lysande dagar. Namnen Ponsard, Kugier, Sandeau, Feuillet, George Sand äro strålande stjornor, hvilka kasta en obestridlig glans öfver isynuerhet det första decenniet af detta kejsardömes tillvaro. Med en viss känsla af vördnad betrakta vi ock de sceniska alster, som frambragtes af dessa namns bärare, och det är med en suck af saknad man jemför den franska scenens närvarande ståndpunkt med dess nämnda glansperiod. Medan de sagde skriftställarne uppstälde mera allmänna sociala problemer till behandling, uppspirade vid deras sida en afart af den sociala komedi, hvars representanter de voro; och denna afart utbredde sig med en förfärande spabbhet derhän, att äfven de sjeltve rycktes med och skattade åt modet tör dagen, i trots at dess dramatiska ogiltighet. Ur George Sands i hennes romaner — ej i hennes dramer ty de äro till det mesta idyller — framträdande teorier om äktenskapet, såsom en blott konventionel sak mellan vederbörande parter, utan att ha i sig någon religiös grund eller ens behöfva statens bekräftelse, utvecklade sig först det Dumasska demi-monde-dramat, en hjertnupen men hjertlös genre, hvilken hade sitt mest karakteristiska uttryck i La Dame aux Oamelias, denna lungsotens apoteos i afseende på hvilken åskådaren dock sväfvar i okunnighet om arten af de nervskakningar som framkallat den, och i Les Filles de Marbro sitt råaste. Sedan sålunda hetärens ställning blifvit på scenen godkänd i det moderna Athen, hvars sentimentala damer kunde gråta sina näsdukar fulla öfver dessa till dygdemasker uppsminkade qvinnors samvetsanfäktelser, tog man ut steget ännu längre och uppstälde som problem för scenen äktenskapsbrottet, och nu följde en genre, åt hvilken de franske skriftställarne skattat ända till öfvermått, med en ensidighet som ej burit godt vittne om fransmännens berömda uppfinningsförmåga. Sjelfve Augier nedlät sig till denna handtering, och det har under senare åren gifvits få dramatiska alster, der ej äktenskapsbrottet varit dramats centrum. Skickligast, men kanske ytterligast har det ämnet behandlats i det spännande dramat Le Supplice dune Femme, för hvilket som bekant hrr Girardin och Dumas d. 5. tillskrifva eig båda den tvetydiga äran. Den katastrot, som nyligen hemsökt Frankrike genom den följd af förfärande nederlag det undergått och hvilka följts af de oerhördaste inre konvulsioner, har dock tydligen här, likasom på så många andra andens områden, utöfvat en djup inverkan. Det är andra förhällanden, andra stämningar, som nu strätva att tränga sig fram i det märkvärdiga landet, der, för att begagna ett politiskt uttryck, ralli är möjligt — vi ha, kortligen, för ögonen en reaktion i det allmänna åskådningssättet, hvilken redan visar sig på teatern, denna spegelbild af samhällenas inre lif. Det är för den som följer de franska teaterförhållandena med uppmärksamhet ett oförnekligt faktum, att smaken ej längre hyllar den skefva riktning, för hvilken tuvIstefrägan Vhomme et la femme eller Vhomme-femme är af en asgörande betydelse. Och det har derför varit en möjlighet, om claquen än genom sina skickliga manövrer förhindrat den uppenbara katastrofen, att tillochmed ett stycke af Dunas d. y., hans Femme de Claude, nyligen vait nära att uthvisslas och att det fallit med Pn nästan förbluffande åclat, under det att det, märkligt nog, kunnat gifvas, utan att senast