Göteborgsposten – 1 november 1873, sida 1

redda på att sörja för kapital för att hålla denna vexel, till dess han blir a vista. Detta blir ju en naturlig följd, när riksbanken ej är berättigad att mot dessa vexlar utgitva sedlar och sålunda, i samma mån som rörelsen stiger, öka rörelsemedlet. Men må vi då med skäl hoppas, att nästa riksdag skall, så fort ske kan, åtortaga denna bestämmelse. Den tillkom ju i förra riksdagens ellofte timma, och det är antagligt, att man ej så fullständigt hann pröfva skälen för och emot. Man har dessutom sagt oss, att det enskildta bankintresset icke spelade någon obetydlig roll vid detta stadgandes tillkomst. De enskilda bankinrättningarnes målsmän trodde, att dessa penninginrättningar skulle kunna taga alla vexelaffärer om hand. Dessa lära väl emellertid nu halva rätt stort obehag af sin skapelse, om de också derigenom för närvarande kunna betinga Big högre räntor. Riksbanken har blifvit klavdrad från flera håll, derföre, att den ej kunnat gå allmänheten så till mötes, som bebosvet verkligen påkallat. Vi dela också deras åsigter, som förmena, att riksbanken icke allenast är till för att bereda sig förtjenster, utan att det är dess ovilkorliga skyldighet, att söka underlätta landets lagliga affärsrörelse, äfven om det någon gäng icke skulle vara förenadt med virst. Vi se ju ock, att alla de framstående industriländornas hufvudbanker — i Wien, Berlin, Paris och London — aldrig draga i betänkande, att, äfven med betydlig uppoffring, understödja,attärsrörelsen, när sådant är at behofvet påkalladt, och detta oaktadt de visserligen på -sitt sätt ha naturen af riksbanker, men på samma gång äro aktiebanker, och sålunda uppoffra de enskilda aktieegarnes förmåner. Det skulle sålunda ej varit för mycket begärdt, om riksbanken, i stället för att låta rörelsemedlet blitva så knapt, aom det verkligen lärer varit förliden vecka, genast sändt en del af inneliggande utrikes vexlar till utlandet och der låtit diskontera dem, då den på så sätt genast förökat rörelsemedlet. Vi äro böjda att anse detta förfaringssätt så mycket mer lämpligt, som man upplyst oss, att den uppoffring, banken kunnat tå vidkännas, skulle hafva stigit till högst !(, proc. för år, hvilket, för den korta tid dessa vexlar hade att löpa, måbända ej skulle utgjort (,, 9; och med bestämdhet våga vi påstå, att allmächeten haft rätt fordra, att riksbanken genast bort vidtaga denna åtgärd, mot att den liktidigt höjt räntan till den s ffra, att affären kunvat göras utan förlust eller med en ringa vinst för banken. Med den stora tillgång på utrikes vexlar, aom finnes i marknaden, hade vi då ej fått höra talas om någon brist på penningar. Vi tillåta oss dessutom att som vår enskilda mening tillägga, att vi ej heller finna det fullt rätt, att ifrågavarande penninginrättning, med den stora magt den har, pedtryckokursen på valutor under deras värde och så förminskar några enskildes behållning till det helas fördel. Vi anse detta mindre lämpligt, äfven om banken derat tillskyndas vinst, synnerligen som man genom bristsälliga bestämmelser äfven beröfvat dem. som dertill äro i tillfälle, möjligheten att hjelpa sig sjelftva. Man har nemligen antagit guldstandard från och med 1 januari 1875, men man har ej fastställt något inlösningspris på guld. En privatperson är sålunda förbindrad att sjelf låta utrikes diskontera sina vexlar och taga hit guld. Allmänheten tar ej emot det trämmande myntet i liqvid, och banken kan för detsamma betala hvad den behagar, om den ens vill hafva det. Vi taga för gifvet, att fram i denna månad en betydlig lättnad gör sig gällande i penniogmarknaden; men vi tro också, att sådana här trångmål lätt nog skulle kunna återkomma, om mun ej genom förnuftiga åtgärder beredde tillfälle till den tillväxt i bytesmedel, som vårt förökade välstånd och vår förökade rörelse ovilkorligen kräfva.