Göteborgsposten – 1 november 1873, sida 1

ström, Holmberg et konsorter äro rentaf utmattade ... Man söker, i korthet sagdt, att göra det så trefligt för sig som möjligt och till nutidens novemdertrefnad hör absolut den stekta gåson. Våra goda hedniska förfäder brukade en gång om året att företaga 8. k. Altablot och i södra Norge samt i Bohusläns fjellbygd bibehöll sig länge en dermed sammanhängande sed, nemligen seden att dricka Alfsborgs eller Eldsborgs skål. Denna tillgick ännu för ett sjerdedels sekel sålunda, att husmodern upptände eld i ugnen samt der framför uppstälde sitt husfolk, hvilket, efter att ha bitit af en smörgås, drack Eldsborgs — det är uttydt Alfbejars, gårdens skyddsandes, skål ur en stånka med öl, hvarefter återstoden inkastades i ugnen under mumlande af vissa besvärjelser och högt upprepande af formeln: Så hög min eld, men ej högre och hetare heller. I vår glupska tid nöjer sig hvarken husfolk eller tjenare med någonting eå magert som en simpel smörgås och det är derföre som ett vemodigt och hjertslitande skrän under vår tids grymma november-blot höjer sig från medlemmarne af den heliga fågelfamilj, hvars anor gå ända upp till Capitolium. De praktfulla våningarne vid våra hufvudgator börja redan gnistra i qvällen, säsongen har redan börjat, dansmusik ljuder derinfrån och lätta, luftiga gestalter sväfva likt skuggor törbi de immiga fönsterrutorna ... Högt upp i skansen Kronans massiva torn har man på senare tider också, vid skymningens inbrott, sett ett sparsamt skimmer tindra fram ur gluggarne. Hvad föregår väl deruppe? Är det vålnaderna af de tappra krigare, som deruppifrån i fordna dagar höllo utkik efter fienden, eller har det åldriga fästet ännu en gång fått inrymma några af dessa beklagansvärda, hvilka råkat i delo med den menskliga rättskipningen? Nej... Följ oss dit vid ljus dag, i mörkrot lärer ni svårligen hvarken vilja eller kunna arbeta er upp tör den branta och af regnet till ett gyttjigt dike förvandladesågångstigen! Det är händelsevis en solskensdag och då ni väl hunnit upp till borggården, der några i ruiner fallna, gräsbevuxna vallar vittna på samma gång om alltings förgänglighet och om fordna tiders storhet, har ni en hänförande utsigt öfver staden och dess omnejd: på ena sidan bortåt Örgryte och Gamlestaden, på den andra åt Slottsskogen, Majorna och revieret. Solen kastar sitt allt förhöjande skimmer öfver den lifliga taflan af mensklig sträfvan, menskligt arbete och dernere på torgen, i gator och gränder, sorlar och puttrar det... ett dån stiger upp som ur en enda ofantlig smältugn. Det är ocksi dernere, som menniskobarnens tankar, ord och gerningar, vid lidelsernas flammande eld, sofras och renas för att sönderfalla till slagg eller utgå ur degeln som ädel metall. Men, det är tid att lemna den leende taflan, som utbreder sig för våra fötter. Göm den i din själ, den kan väl behöfvas som ett uppfriskande motstycke till den, som innan kort skall upprullas för dig... Uppför en brant trappa, en himlastege dock i jemförelse med den på platsen förut befintliga, stiga vi upp i tornsalen och mötas redan vid inträdet af ett sorl af mumlande menniskoröster, mellan hvilka gälla barnskri mänga sig — en synfoni för fagott och piccola, hvarom man knappast kan göra sig någon föreställning, utan att ha hört den. Vi träda in och framför oss ligger nu en tafla af menskligt elände, som skulle tarfva en Dickens penna eller Hogarths pensel för att rätt bli återgifven. Midt i den rymliga, runda salen höjer sig en af flera mindre spislar sammansatt kokinrättning, vid hvilken just — det är vid 12tiden, den fattiges middagstid, då han har något att äta — flera qvinliga figurer äro sysselsatta med mattillredning. Du, som vid ett kräsligt middagsbord finner soppan ej nog simmig och rapphönsen för sega, kasta en blick i grytorna der på hällen! En tunn vattenhaltig mjölröra, hvari några rötter och potatis sorgset simma omkring likt vilsekomna skeppsbrutna, några sillar eller ett par bitar annan fisk, se der allt hvad de innehålla! Genom de små gluggarne skiner solen in och bildar några ljusa fläckar här och der på det mörka golfvet, men större delon af rummet är försänkt i en halfskymning, sådan som Rembrandt älskade att måla, Hoffmann att befolka med sina mest fantastiska figurer. Så småningom vänja sig dock våra ögon vid halfekymningen och vi kunna fullt urskilja alla de sorgliga grupper, som från hvarje vinkel och vrå möta våra blickar. Rundtomkring, invid väggarne och ione i gluggarne, ha husvilla familjer slagit upp sina bopålar, ty vi befinna oss inne i on af de asyler, som upplåtits åt de olyckliga, hvilka totalt sakna tak öfver hufvudet och som, ifall icke denna och liknande tillflyktsorter beredts dem, skulle varit nödsakade att bo under bar himmel. Det är naturligtvis endast qvinnor och barn, som här kunnat inrymmas, deras män och fäder, om de äro i lifvet, kunna under nuvarande höga arbetslöner lättare hjelpa sig fram, då de ha att sörja för busrum endast åt sig sjelfva. Och här ha vi nu en utställning af fattig mans tarfliga bohag, en inblick i hans husliga lif, com bör lära oss att med ödmjukt sinne bära våra egna sorger och motgångar så oänd— —ännnn .--:2-X-X—.NXCx—-K--Dm2z21h -nsn— p-——n—n—!-—-8——(---—-———————— — NV. nOjjl.l NHnNNIiS)DOS OS OOO:Ee ——ssmSswSw— ---vwwwBuoceo PTTNMNVE I —. S—S— —S—e———H -—-wZ —— DOO ——— —