Göteborgsposten – 30 oktober 1873, sida 1

— qh2 —k— —— —— förr uppträdde mycket bittert mot hvarandra — i nu blifvit särdeles förtroliga, och det kan lät inträffa, att de med den intimaste saniverkan egna sig åt en storartad färgnings-, tryck: nipgsoch appretur-rörelse utsträckt äfven till andra områden. Att begge utötver sin I ordinarie verksamhet medbinna mycket mera både lönande och nyttigt , betviflas af ingen som känner deras energi och deras mångsidighet. I gård ens Posttidning meddelades, att K. M:t till laudshöfding i Norrbottens län utnämnt kaptenen vid Helsinge regemonte H. Widmark. Det kan visserligen på goda skäl ifrågasättas, om det är så särdeles åsnndsvärdt lyckligt att befordras till landshöfding i ett län, hvilket till sitt omfång utgör nära !, af hela riket, men beläget emellan 65:te och 69:de breddgraden — följaktligen med eit bistert klimat och der ingen jernvägsförbindelse med det öfriga Sverige finnes eller dit ingen stambana torde blifva dragen i denna kungens tid, blefve än hans lifstid än så lång som Methusalems. Likvisst lärer Just denna lanushöfdingepost nu ifrigt eftersträfvats af någon, som, i egen föreställning åtminstone, avsåg sig dertill specielt skapad och som derföre hos vederbörande presenterat sig. Härom är just intet att säga. Till alla tjenster finnas aspiranter. Då härom året en befattning blef ledig, hvars innehafvare har till åligga-de att fdagataga folk, så söktes den at ganska många. Beträffande landshöfdingetjensten i Norrbottens län, så har med den det ovanliga förhållandet inträffat, alt innan tillsättningen af densamma förekom i konungens statsråd, uppträdde en at hufvudstadens större dagliga tidningar med bestämdt förklarande, hvem konungen tcke tilläts utnämna till det ifrågavarande förtroendeembetet. Den sålunda proskriberade var just kapten Widmark, och tidningen förklarade peremtoriskt, att hans utnämnande till tjensten vore moralskt omöjligt. i Förr har det stundom händt, att en verkställd tjenstetillsättning klandrats i tidningarne, men då har dock ett faktum — tillsättningen — förelegat. Jag erinrar mig, att för några år sedan klandrade en hufvudstadstidning ganska skarpt, att K. M:t utnämnt en person till kollegiiräd. bet visade sig snart, att tidningen alls icke kände den ifrågavarande personen, som var en man med vidsträckta kunskaper, stor arbetsförmåga och som utmärkt väl sköter sin befattning. Men den nu af tidningspressen införda metoden, att föreskrifva konungen hvem han ieke får tilldela ett ledigt embete, är deremot fullkomligt ny. Den är dock särdeles praktisk. Man kan tänka sig, om den i större skala blir tillämpad, att hvarje tidning upprättar och publicerar en proskriptionslista på personer, hvilka äro för tidningen misshagliga och således icke till några embeten få utnämnas af kovungen, och en rekommendationslista på de personer, hvilka sörvärfvat tidningens bevägenhet och derföro böra med lämpliga ombeten förses. Eit sådant törfarande kan ju blifva nyttigt, till och med lukrativt och upparbetas till en lönando industri. Jag hoppas likväl, att det skall blifva moraliskt omöjligt, och tror bestämdt, att den nu antydda tidmngens använda metod att begagna tryckpressen både för att diffamera en aktad och redbar man och i afsigt att föreskrifva, hvem konungen icke får tilldela ett förtroendeembete, ingalunda skall accepteras af den bättre tidningspressen. Det talas visserligen om, att här skall ha uppstått en penningekris. Men hufvudsta, dens befolkning har godt om penningar. På k. stora teatern, på k. Dramatiska teatern, på Mindre teatern, på Södra teatern och på Ladugårdslandsteatern — på summa fem teatrar — spelas samtidigt tör -fulla hus, och å Mindre teatern predikar klädmäklaren och folktalaren Leufstedt öfver -dagens evangelium i 50 öre personen, också för fullt hus, Tala således icke om penningebrist bland allmänheten. Göran. —