Göteborgsposten – 28 oktober 1873, sida 1

— ————— — Ä ——— Göteborg den 28 oktober 1873. Det bör visserligen icke öfverraska någon, om Handelstidningens redaktion hyllar republikanska åsigter; det bör icke heller väcka så mycken förvåning, om denna ärade association med den liflighet, som stundom utmärker densamma, i en hastig vändning uttalar dessa sina innersta tankar. Det må vara ett behof för den. Under ett visst skede — vi behöfva endast bläddra litet i nämda tidnings årgångar för t. ex. 1865 eller 1866 — fanns det dock måhända ingen tidning i Sverge, som uttryckte sig med större tillgifvenhet för vårt styrelsesätt och monarkiens representant; men man kan likaväl bär i Sverige som i vårt grannland Danmark tänka sig vissa omständigheter, som kunna framkalla sällsamma förändringar i sådana oftentliga personlighoters hållning, hvilka hafva några på mer eller mindre erkända förtjenster grundade anspråk på att taga en mer än vanligt verksam del i länkandet af landets öden. Vi förvåna oss derföre icke öfver en bekännelse, som ju dessutom endast röjer, att vår ärade medbroder gått tillbaka till sin barndoms ideal, någonting som man ju i alla fall kunde vänta, att han förr eller senare skulle göra. Sådan är ju mer än dels gången: on revient toujours å ses pramiers amoura. Vi vilja icke heller vara de första som påstå, att vår ärade medbroder derigenom visat sig vara barn på nytt. Men vi kunna icke neka till, att vi ju icke finna denna återgång ofantligt. rörande, belyst som den är af ett vänligt skimmer af sörsonlig stämning, ungefär sådan som en slagskämpe i skolåldern visar, då han slagit sin motståndare så hårdt, ban förmått, och tycker, att denne dermed bör känna sig belåten. Man spårar då en mycket lustig blandning af ädelmod, ledsnad öfver att man förgått sig och kanske litet misströstan om utgången af en fortsatt strid. Emellertid förekommer i IIandelstidningens senaste fredagsnummer en liten strof, som icke har samma oskyldiga pregel. Det är ytterligare en bekännelse, en bekännelse, att Handelstidningens utgifvare personligen mottagit en mängd framstående svenska mäns bikt, att de i själ och hjerta äro republikaner, ty något annat kan väl icke menas dermed, att de hysa republikanska tänkesätt och föredraga en republikansk statssorm framför den monarkiska, som vi nu åtnjuta. Att de icke vilja ställa till revolution nu genast, det behöfde väl H. T. icke tala om. Det kan icke vara Handelstidningens redaktion, som tagit emot denna bikt, utan det är tidningens utgifvare personligen som talar. Utan att vilja inlåta oss på den omständigheter, att det alltför ofta händer, att tidningsutgifvare äflas att personligen spela en framstående politisk roll t. ex. i egenskap af samhälls-eller folkrepresentanter och att de då otta nog trassla in sig sjelfva, så att representanten uppträder med hela den verkliga eller inbillade vigten at pressorgan eller att tidningsutgifvaren i sitt blad gör för mycket väsen af sig sjelf och Bitt statsmannakall, vilja vi endast reservera oss mot det sätt, som Handelstidningen nu senast begagnat för att gifva vigt och bekräftelse åt sin uppgift, att ett flertal svenska män — och det skulle ju vara framstående sådana? — skulle uttalat republikanska tänkesätt.