Göteborgsposten – 28 oktober 1873, sida 1

En violoncellist tretton år gammal och en pianist ålta år, kunna visserligen kallas Åunderbarn. Men då dessa — Robert och Agnes Hansen — uppträdde här på Dramatiska teatern, gjorde de på mig åtminstone ett pinsamt intryck. Det är kanske förgripligt att så säga, men de föreföllo mig som två automater. Ha de väl i vanlig bemärkelse varit barn? Äro de icke drifhusväxter, fastän sågom sådana ganska utmärkta? Man talar om öfveransträngniogen i skolorna; men hvad är välden ijemförelse med den öfveransträngning, som dessa barn underkastata för att bli så skickliga, som de nu äro, och den som de ständigt underkastas för att bli ändå skickligare? Det är icke tänkbart, att de så tidigt af egen verklig böjelse blifvit musici, utan ha de ej dertill bestämts och dertill dresserats dag för dag med konseqvent ihärdighet? Man ryser — pligtskyldigast — i tidningarne öfver den träning,