Göteborgsposten – 27 oktober 1873, sida 1

träddo in i konservatoriet, hörde jog kapten Allyn fråga miss Graham af Eastbourne, om lord Chetwynd licke varit vansinnig, då han gifte sig med sin alldeles icke vackra tiggarflicka. Sanningen är, Sylvia, att folket här i grefskapet, och alla Roys slägtingar anse, att jag begått en oförlåtlig handling af förmätenhet genom att gifta mig med en marquis. Om Roy hade varit mindre ädel och kärleksfull eller om min far, min mor eller jag varit mer verldskloka, skulle Roy denna dag varit fri från alla anspråk å min sida på honom. — Mitt kära barn, hvilka vilda ord ni nu yttrar! sade miss Monk, i det hon smekte marquisinnans hår, till skenet full af ömt deltagande, men i sitt hjerta jublande. Nonsens, lilla Bernice. Roy älskar er, och vi alla älska er. Hvarför skall ni bry er om en fåfäng, grym verld? Roy har ej tänkt på skilnaden i rang, hvarföre skulle ni göra det? Han kan mycket väl stå ut med vänners och slägtingars tadel, lycklig i medvetandet af att ega er kärlek. — Men jag vill ej, att han skall anfallas för min skull, jag vill ej att man skall tadla honom för hans mesalliance. Är det angenämt för mig att inträda i ett sällskap, hvars alla medlemmar blott för min mans skull jemnt och nätt tåla mig, men i hemlighet önska, att jag vore tillbaka igen bland klipporna på St. Kilda? Jag är stolt, Sylvia, men jag skulle ändock kunna uthärda allt detta, om det ej vore — Hon tystnade plötsligt och vände ansigtet mot mörkret derute.