Göteborgsposten – 27 oktober 1873, sida 1

: ZBI ————— 2—2— görst. Försvararne af detta system ha litet I svårt att bevisa sin sats genom direkta bevis. Ty det är visst och sant, att man 1814 försökte samma medel — med hvad utgång är bekant. Men detta hindrar icke, säger man, att den traditionela monarkien nu skall visa sig verksammare. Möjligt, men detta är åtminstone intet bevis. — Deremot äro de indirekta bevisen kraftigare, och historien talar lika litet till förmån för någon af de andra regeringsformerna sedan 1789 som för den, hvilken föregick denna tid. Den första republiken, likasom den andra och den tredje, kan så mycket mindre sägas ha slutat revolutionernas vera, som de just öppnat densamma och för resten aldrig förmått briaga någonting alls till slut, aldraminst ott godt slut. De ha alltid hvar och en för sig ledt direkte till diktaturen. Den orlanska monarkien, som skulle vara den bästa af republiker bjöd en utvald samling af stora och små emeuter och revolter, intilldess slutligen den föll för en ordentlig revolution. Och de begge kejsardömena, som otvifvelaktigt för tillfället gjort en ända på revolutionen, ha lika htet lyckats bibehålla sig; de ha begge fallit på den värsta revolutionen af alla, den utländska invasionen — ett ledsamt prejudikat för imperialismen. Det finnes otvifvelaktigt år 1873, likasom det fanns 1792, en myckenhet hederligt och bra folk, som äro tjusade af ordet Republik och som tro sig kunna säga åt revolutionen: här skola dina böljor sätta sig. Så trodde också girondisterna 1792, som ändå fingo efter sig jakobinerna af 1793, — alldeles såsom i dag den venstra centern har efter sig den radikala venstern. Emellertid tyckes det nu vara afgjordt att försöket kommer att göras. Gretven af Chambord har förklarat sig skola blifva en liberal konung, högra centern och högern i nationalförsamlingen ha derpå fallit i hvarandras armar, den yttersta högern surmular men kan omöjligen vara mera konungsk än konungen sjelf, venstra centern är delad och der väntas för öfrigt öfverlöpare finnas, resten af venstern är vanmäktig och det äro också bonapartisterna, som äro de ursinnigaste af allihop. Det monarkieka partiet har således alla utsigter, om icke någonting oförväntadt kommer emellan, att få en majoritet på, om lyckan är god, tjugu, tretio, kanske fyrtio röster, och som det så många upprepade gånger blifvit förklaradt, att nationalförsamlingen har konstituerande makt, så är dermed saken afgjord. Det var riktigt nog inte för det ändamålet, som Thiers och venstern för några månader sedan förfäktade grundsatsen om denna konstitutiva rätt, utan det var för att grundlägga den definitiva republiken genom de af Thiers regering utarbetade organiska lagarne, men i allt fall är principen derom faststäld, och monarkien blir sannolikt den som får skörda frukten af hvad republikanerna utsått. Att bonapartisterna äro de aldra ursinnigaste motståndarne till restaurationen är helt naturligt. Genom densamma uppskjutas deras utsigter möjligen i många långa år, då de deremot med republiken kunde ha utsigt att redan inom ett par år, då aldra senast denna sistnämnda skulle vara utsliten, åter komma till styret. Jag tror att i närvarande stund monarkien har temligen säkra utsigter, men icke vill jag hålla någon stor summa på vad för densamma. Ännu kunna före d. 5 november, då nationalförsamlingen åter sammanträder, mångt och mycket inträffa som kan komma hela saken att vrida sio nå ragtan