Göteborgsposten – 25 oktober 1873, sida 2

late alt tyska regeringen var ense om fredsvilkoren. 21 Hr E. V. Regnier har emellertid sjelf utgifvit en broschyr till sitt rättsärdigande. I densamma fäster han främst uppmärksamheten på den motsägelse, som ligger deri, att marskalk Bazaine i sin -Rhenarmens UHistoria påstår, det ban, Regnier, vid sin första audiens hos honom förklarat sig vara af Bismarck befullmäktigad till sitt uppträdande och samtidigt begärt på uppdrag från kejsarinnan, att Canrobert eller Bourbaki skulle begifva sig till henne i England. Bazaine säger sig hafva då svarat, att ett samtal med dessa båda militärer kunde ega rum följande dagen. Regnior söker deremot bevisa, att det vid dessa första möten med Bazaine, hvilka framgått ur hans rent personliga initiativ, icke varit fråga om Bourbakis afsändande, utan att han då framför allt velat erhålla kunskap om Bazaines ställning och belägenhet och se, huruvida marskalken var hugad att ingå på hans planer, hvilka afsågo kejsardömets återupprättande. Han fick härvid kunskap om Basainss verkliga belägenhet och erfor af dennes ogna uttalanden, att hans lifamedel blott skulls räcka till den 18 okt. Han, Rågnier, sökte derför öfvertyga det tyska högqvarteret om den fördel, som fredens afslutande med kejsarinnan-regentinnan skulle hafva för bäda parterna, och först derpå väckte han förslaget om, att generalen skulle afgå från Metz som underhandlare till kejsarinnan. Han kände visserligen till den verkliga ställningen, men hade endast så till vida velat begagna sig af denna kunskap i sing samtal med Bismarck, att han lät honom tro, det Bazaine ville med sin arme medverka till planen om kejsardömets återupprättande. Härmed hade han, Regnier, velat skona Bazaine från det öde, som drabbat armen vid Sedan Gentemot påståendet, att kejsarinnan sjelf gifvit befallningen om, att general Bourbaki skulle fara till henne, hänvisar Rägnier derpå, att det blott varit för honom angeläget att få en person skickad till kejsarinnan, hvilken kunde med sitt inflytande inverka på hennes beslut. Initiativet härtill hade icke utgått från kejsarinnen. Regnier påstår äfven, att intet hinder skulle från tyska högqvarterets sida rests mot Bourbakis återvändande till Metz, ifall han sjelt öppet begärt det. Till sist lägger Rågnier följande tvenne frågor i presidentens mun: 1. Hvad kunde förmå er, m. h., att blanda er i politiken, från hvilken ni dittills stått vida skild ? — Regniers svar: Om ni ser, att ett barn löper fara att råka under hjulen på en af skenande hästar dragen vagn, hvars kusk tappat tyglarne, skall ni icke då störta emot honom, för att undanrödja den hotande faran? . .. På samma sätt var då statsvagnen utan styresman ; tyglarne hade fallit ur de fordom kraftiga händerna. Jag kastade mig tyvärr förgäfves emot vagnen, för att hejda den i dess sken. 2. Förklara mig, hur det kommer sig, att man motsäger edra uppgifter 7 — Svar: Om hundrade vittnen försäkra motsatsen till hvad jag uppgifter, skall jag likväl endast finna mig öfvertygad om, att deras minne sviker dem, och jag skall bevisa sanningen af min utsago för hvar och en, som är opartisk och icke förblindad af kamratskapets eller en hög ställnings inbillade pligter. Derefter vänder sig Rågnier till sina medborgare och spörjer dem: Var icke ett personligt initiativ tillåtligt i slutet af september 1870, då ännu den olika kamp fullföljdes, hvilken sedan ledde till det bekanta fullständiga fallet? Hvad söger jag, tillåtligt? Detta initiativ borde belönats och ärats, hvilket nu förnekas och föraktas. Nu känner man alla de illusioner, för att icke begagna ett strängare ord, hvilka ledde till kriget ända till knifven; jag allena sade då: Likasom Österrike gjorde efter Sadova, så måste Frankrike efter Sedan eller åtminstone en månad derefter ingå fred. Hvarför skall nu en orättvis fördom bestå emot dem, som ville under svårigheter och faror utföra det, som alla förnuftiga menniskor i dag erkänna för det riktiga? Detta språk är narrens, men, spörjer man, är icke möjligen narrkåpan påtagen för att dölja förrädaren, och sålde icke Rögnior den hemlighet, han aflockade Bazaine, till Bismarck för det röda guld? Råögnior sjelf försäkrar, att hans inblandning i politiken kostade honom omkring 10,000 fres kontant af hans egen eller rättare hans hustrus förmögenhet ...men är denna uppgift alldeles sann? Det är mycket fråga om Regnieres häktande. Vi komma i morgon till slutet af förhöret med Bazaine, hvarpå följa de olika, ännu pågående vitnesmålen, hvilkas afgifvande kommer ännu att dröja länge. (Forts.) A — HUANnduMIlASnndOFrrBtt:alaar